Hustysken – Dylan del 2
Bob Dylan har fått Polar Music Prize och har varit nominerad till Nobelpriset i litteratur under rätt lång tid, dock utan att ha fått det senare. Visst är han poet, ibland fritt flytande, ibland ömt kärleksfull, ofta betraktande. Alltid innerlig.
De som inte gillar Dylan brukar invända att han inte kan sjunga. De har så klart fel. Lyssna på Lay Lady Lay från Nashville Skyline.
Däremot är det sant att han ofta kraxar fram orden. Vad det beror på kan man som utomstående bara gissa sig till; kanske är det för att han inte vill sätta sig över kompositionen och berättelsen, kanske bara känner han för det.
Han spelar munspel, gitarr och keyboard. Gitarrspelet är det lite si och så med, och när han kör solo på akustiskt, så undrar man om han inte borde låta bli. Pianot har han trakterat under lång tid, det finns ett stycke från den första officiella Bootleg Series där han spelar Like a Rolling Stone.
Där är en hest skrikande röst till ett cembaloliknande pianospel i valstakt. ”My voice is gone”.
När han hamrar på sitt märkliga klaviatur på sin Never Ending Tour, är det dock inte alltid lika bra.
Munspelet är ändå hans signum. Med en hållare är det ju möjligt att spela solo tillsammans med sin egen gitarr, ett trubadurknep som alltid imponerar på de fåkunniga men som inte är så svårt rent tekniskt. Däremot är det två självutlämnande instrument som kombineras, vilket inte leder till att de täcker upp för varandra, utan snarare gör artisten dubbelt skör och sårbar. Och just därför kan det vara så underbart vackert.
Det poetiska hos Dylan yttrar sig på olika vis. Ett sätt är hans användande av lite ovanliga ord, inne i stroferna eller för att få ihop rimmen, som i Simple Twist of Fate.
Ett annat är att variera längden på verserna, som i A Hard Rain’s A-Gonna Fall där första versen har 9 rader, andra har 11, tredje har 11, fjärde har 10 och den femte och avslutande har hela 16 rader. Ett liknande mönster finns i Mr. Tambourine Man och när man har upptäckt detta, blir man hänförd. Inte bara att man kan tillåta sig att bryta mönstret, utan att det så uppenbart blir bättre.
Leonard Cohen frågade en gång hur länge Dylan hade jobbat med texten till Forever Young och gissade själv svaret till omkring tre månader. ”Well, 20 minutes I think”, blev repliken.
Ska man lyssna på Dylan är det värt att investera i en bok om texterna. Svenska Prisma har föredömligt givit ut dem.
Att läsa, samtidigt, höjer upplevelsen, stärker texten och framställer Bob Dylan som den poet han är. Den som inte tar den chansen har missat att leva för att förstå vad musik och ord gör tillsammans… In the jingle jangle morning I’ll com following you.