Håkan Hellström – Roskilde
Håkan Hellström
Orange Scen, Roskildefestival
Lördag, 16.00
Det är runt trettiofem grader. Det är vindstilla framför den jättelika scenen. Över fyrtio tusen människor har sökt sig hit för att se Sveriges kelgris nummer ett. Stämningen kan inte vara bättre. Vi står längst fram i den av fyra stora rutor uppdelade boxen. Folk är litet berusade. På öl, på varandra, på glädje men kanske framförallt på all den förväntan som Håkan Hellström numer alltid ger var han än kommer. Några minuter i fyra drar en alldeles extra eljest skön version av den gamla slagdängan Edelweiss igång i de bombastiska högtalarsystemen. Redan här trillar den första tåren ned för min solbrända kind.
Trots att jag sett Håkan uppåt ett tiotal gånger förut kan intet jämföras med känslan jag känner just nu. Precis innan. Jag är helt övertygad om att jag kommer få en fantastisk upplevelse. Det är stort av vem som helst att dra nästan fullt hus på Roskildes stora scen. Att därtill göra det i denna värme och av en svensksjungande artist är mäktigt. Jag tar en klunk iskall öl och ler. Jag är redo för Håkan.
Så bryter då äntligen konserten ut. Det är det vanliga. Fullt ös, full glädje och en värme som får den stora publiken att glömma hettan runt om dem. Håkans entusiasm inför den stora publiken smittar av sig och genast är det inte det vanliga längre utan det extraordinära.
Känslomässig bergochdalbana är bara ett ytligt sätt att illustrera det jag känner. Och med tanke på att var tredje vuxen man som jag kan se gråter öppet anar jag att jag inte är den ende som upplever detta tillstånd av bipolär mikroresa. Det vackraste med dessa gråtande män är dock att de alla ler leenden som skulle kunna få till och med Slip Knots illa svärande sångare att småle litet.
När så de sista ljuva tonerna av sista numret, Nu Kan Du Få Mig Så Lätt, klingar ut over Roskildes vidder möts de med ett öronbedövande jubel från fyrtio tusen helt betagna och tårögda festivalbesökare.
Jag tror mig kunna säga att de flesta som kom till Håkan gjorde det av nyfikenhet. Så som man gör på Roskilde. Håkan är en otrolig artist och sådant gör människor nyfikna. Men det faktum att publiken inte minskade utan ökade under spelningen säger en hel del om Håkans unika förmåga att trollbinda en publik. Att nästan alla upplevde något som nästan kan liknas vid eufori är bara vackert.