Gösta Linderholm – En barndoms hjälte
Ett av de lyckligaste och tryggaste minnena jag har från min barndom är när jag låg i farmors guldgula soffa bakom de vuxnas ryggar och lyssnade till deras lätt druckna prat om musiken, livet och allt ting. Saken var att mina föräldrar inte tvingade mig bort från festen och in i barnkammaren när det spelades upp till fest. Jag fick ligga där i total trygghet till tonerna av Billy Swan, Beatles och Gösta.
För ett par år sedan bestämde jag och mina kusiner oss för att medels skrivet brev förmedla denna barndomens minnen till Gösta. Sagt så skrev vi till verket. Efter en natt i Ljungby tog vi så till pennan och förklarade vår kärlek till vår egen musikaliske vagga.
Men han svarade aldrig. Jag menar hur många beundrarbrev kan han få nuförtiden? Jag tror dock bättre om Gösta än att han skulle vara blott nonchalant. Att han skulle avfärda vår hyllning som en i mängden av tonårsflickors kärleksförklaringar fann jag som högst osannolikt.
Jag antar att han inte svarade på grund av att han tolkade vårt brev ironiskt. Jävlar Schyffert. Inget tas längre på allvar. Säger jag att jag gillar schlager säger folk: Ja Ja! Talar jag om min familj på ett romantiskt sätt skrattar omgivningen ”förstående”. Och om jag säger att jag mår skit hälsas jag med hurrarop.
Ironi är ett användbart språkligt vapen när det inte är ironiskt att vara ironisk. Eljest är det endast förtärande. Inte för att brevet till Gösta är av yttersta vikt för mitt välmående (ironi?) men som illustration för vårt språkliga klimat duger det gott. Varför går det inte bra att tycka om något på riktigt? Varför måste man vara sarkastisk när man säger sig gilla Peter Jöback? Varför skojar man när man inte skojar?
Gösta Linderholm är kanske inte den största gåvan till svensk musik, men han är min Gösta. Och oavsett om han struntar i mina brev så är han alltid min farmors trygga soffa.
februari 25th, 2010 at 9:15 e m
Tjena Mackan!!
Vi kommer ifrån samma familjer,,har alltid fått vara med över allt.Kanske en generationsgrej,nu för tiden ser man alltid till så den ena föräldern har koll,och skickar barnen i säng i tid..Cornelius var det i min familj,väldigt sorgset kom jag ihåg att jag tyckte..
Ha det bra/kram
februari 25th, 2010 at 9:57 e m
Kul att läsa Tina. Jo nu för tiden är föräldrarna så ”måna” om barnen att de utesluter både sig själva och barnen från flera av de finaste gemenskaperna som finns.