Global uppvärmning – Polarpriset smälter
I dagarna erhöll polardrottningen, tillika, artisten Björk det, inte så prestigefyllda, svenska Polarpriset. Förutom att juryn förlorat de beskyddande vingarna från den musikaliska akademien verkar de har fastnat i de hjulspår som de flesta institutioner utan egentlig kritisk massa har för vana att köra fast i.
Björk är förvisso en utmärkt pristagare om de inte vore för att det hon gjort redan har belönats. Då Karlheinz Stockhausen fick priset 2001 var det för hans nydanande ”klassiska” musik som inspirerat allt i från Kraftwerk till, just det, Björk. Detta fick mig, trots allt, då för nio år sedan att jubla och att tro på Polarprisets framtid.
En av idéerna bakom detta pris verkar vara att man tar en (av kultureliten accepterad) musikkonstnär, ger denne priset endast för att få lov att också ge priset till den som juryn verkligen vill ge priset. Det vill säga ett populärmusikalisk snille som är tillräckligt bred för att juryn skall kunna förstå koderna och som vanligtvis också har någon sorts koppling till den ”riktiga” pristagarens musikaliska genidrag. 2001 utgjorde denna sidekick ingen mindre än Robert Moog (Skaparen bakom en av de första serietillverkade syntarna). Antagligen för att många av Stockausens lärjungar förde hans lära vidare med hjälp av bland annat Robert Moogs synthar.
Men det är inte rätt. Polarprisjuryn saknar kompetent folk som kan skilja ut axarna från vetet och därtill är de enkelspåriga. Det är inte bara Stockhausen som är bra nämligen. Och det är inte Robert Moog som är hans bisittare och naturliga efterträdare. Det är det nämligen Björk som är. Och detta borde de förstått redan då det begav sig.
Ett internationellt konstpris som har ambition att motsvara nobelpriset i dignitet kan naturligtvis inte låta sig nöjas med detta. Polarpriset måste bestämma sig för vad de vill. Därefter måste de se till att göra en plan för hur detta skall uppnås. Men framförallt måste de skaffa folk som kan skilja på en isländsk björk och en amerikansk tall.