Gästbloggare – Hustysken
“Ah, but I was so much older then, I’m younger than that now”
Fanskapet var inte ens 23 år fyllda när han skrev dessa rader, som avslutar varje vers i My Back Pages, från albumet “Another Side of Bob Dylan”. Det enkla faktum att någon redan i så unga år kan vända sig mot mycket av det han tidigare gjort och kommit att förknippas med, är så imponerande att det borde räcka som förklaring till varför Robert Allen Zimmerman, a k a Bob Dylan är den störste.
Frånsett den framsyftande livsvisdomen av sokratiskt snitt (Den visaste är den som vet att han inget vet) så var raderna ett sätt att krypa ur det fack Dylan hade placerats i, som folksångare, protestsångare och ”talesman för en hel generation”. När andra fortsatte att vara tvärsäkra, valde Dylan att relativisera sina ställningstaganden.
Vad som fått mig att uppskatta Dylan mer än vad Medelsvensson gör (men fortfarande långt ifrån hur mycket de värsta beundrarna gör) är egenheten, eller egenskapen, att gå sin egen väg. Inte bara som ett tydligt uttryck för integritet, utan också konstnärligt, och – faktiskt – politiskt.
Om vi börjar med det senare, så framgår det tydligt att Dylan inte vill så värst mycket mer än att hylla det land han är född i och se till att hans barn skulle förstå vilka underbara idéer USA bygger på. Den samhällskritik han riktat har varit mot avsteg från dessa principer och den kritiken har varit tidlös. ”It’s Alright, Ma (I’m Only Bleeding)
När han skriver: ”But even the president of the United States sometimes must have to stand naked” så funkar de orden flera år senare också. Kanske ännu bättre när Nixon var president, än när Johnson var det, vilket var fallet när den låten kom på skiva. Konstnärligt är det utan tvekan så att ingen annan artist gör om sitt eget material lika friskt, vågat och hälften vunnet som just Bob Dylan. Ibland undrar man vad karln håller på med under konserterna, som när han våren 2009 sjöng ”Desolation Row”som vore han en preussisk positivhalare. Ibland blir det så bra att man inser att en låt inte är färdig bara för att den har spelats in, utan när den nått sin mest fulländade utformning. Och när är det, egentligen?
Integriteten bottnar i kärlek och respekt för den historia som ligger till grund för allt hans skapande. Det är folkets sånger, traderade, omformade och egensinnigt utformade. Dylan är bara en kedja i denna länk av dåtid, nutid och framtid. Eftersom han är en del av något mycket större, kan han inte låta sig bli kidnappad av andra, eller utnyttjas för andra syften. Och vem kan inte kapitulera inför energin, livsglädjen och ömsintheten i ”Forever Young” som i Pepsi-reklamen på Superbowl? Eller det faktum att man helt ohämmat kan langa upp 25 amerikanska papp för att få sig en uppsättning handsignerade munspel?
/Hustysken