Frank Sinatra vs. Christer Sjögren
Simple Minds gör en välgörenhets-konsert i Glasgow i början av december. De har gjort många fina bitar men de är totalt värdelösa live. Jag har sett dem två gånger på åttiotalet. Första gången kan jag i någon mening förstå att jag åkte. Andra gången inte alls. Det vet jag med säkerhet eftersom det var samma dag som Frank Sinatra gjorde sin sista konsert i Sverige och jag och min bäste vän Klas hade fått erbjudande av min Far och min Morbror att följa med. Vi valde emellertid ånyo att gå på Simple Minds. Så in i helgodala dumt. Det var dessutom sämre än första gången. En förmildrande omständighet är dock att någonstans bland de förståndshandikappade tonårshormonerna förstod jag vilket fatalt misstag jag begått.
Min Far, Tyrone (döpt efter Tyrone Power (jävelgammal westernstjärna)), har alltid varit en rabiat dansbandshatare. Den i särklass värsta representant för denna feelgood/sick-genre är och förbli Christer Sjögren. I kön till Scandinavium (där den store skulle föreviga sitt arv i Sverige) möter de naturligtvis Christer Sjögren och dennes vapendragare Bengt ”Haik” Alsterlind.
Pappa hugger, som sig bör i dylik situation, direkt; – Hur i hunnan kan Du stå i kyrkorna och sjunga om fattigdom så att kärringarna gråter ögonen ur sig samtidigt som Du tar flera tusen för att framföra Din ofattbart dåliga skit? Och att – det var en skymf för Sinatra att en fjanpelle som Sjögren överhuvudtaget funderade på att vistas i samma lokal som Ol´Blue Eye. Men att han kanske kunde lära sig något om sångens ädla konst, även om det inte är speciellt troligt. Christer blir jättearg och ämnar å det snaraste slå Farsan på käften. Min ömme Fader är dock inte sen i att hålla med dansbandskungen på just denna punkt, varför det hela mynnar ut i allmänt kaos där Bengt Alsterlind och morbror Peter får agera ordningsmakt och sära de bägge kombatanterna åt.
Att min Far har slagits med Christer Sjögren och att Bengt ”Haik” Alsterlind därtill särat på dem är min näst bästa ”lassie”. Att ha mistat denna scén är i sig ett oomkullrunkbart argument för att inte gå på Simple Minds någonsin igen. Att jag aldrig fick se Frank Sinatra i livet beror som Ni förstår bara på mitt eget simpla sinne.
Tags: Bengt Alsterlind, Christer Sjögren, Frank Sinatra, HAIK, Simple Minds
oktober 9th, 2008 at 10:32 e m
Härligt min vän.
Kan du inte även berätta när Tyrone fick Pontus Enhörning att avbryta sin stand up på silverstopet i Forsheda och i ren desperation hoppa ut igenom ett fönster och fly sin kos? Kommer dock aldrig förlåta oss för att vi inte gick på Sinatra i stället för Simple Minds.
Jag tror att det berodde på vår London resa som var i samband med Simple minds skivsläpp. Det var även där på hotellrummet vi hörde James ”sit down” för första gången.Vi var snyggare på den tiden.Ja,eller du i alla fall… //Klas
oktober 9th, 2008 at 10:49 e m
Det behöver jag ju uppenbarligen inte berätta då Du redan gjort detta. Däremot kan jag informera om vilket skivsläpp med Simple Minds Klas skriver om.
Det skivsläpp Klas refererar till är förmodligast Street Fighting Years som av helt outgrundliga skäl gav Ola Hesselroth mod att informera oss om undertryckets relevans för att det många gånger blåser från t-banan. Husquarna.