En låt – två vänner
Alla har vi väl låtar som vi intimt förknippar med någon speciell person. Själv har jag flera. En speciell låt förknippar jag med två av mina allra bästa vänner.
När jag tillfälligt bodde hos vännen Petter på kampus i Växjö levde vi relativt dekadent. Hade vi tagit en bråkdel så många poäng som järn hade vi förmodligast varit professorer nu. Men det gjorde vi inte som Ni förstår. En kväll, tisdag, lördag eller onsdag hade vi satt upp en tvättid. Tvättkorgen som jag bar var tung. Och inte berodde det på tvätten. Petter hade med sin gitarr och på cykelvägen den där vårkvällen spelade han In The Ghetto. Det kommer jag alltid att minnas som en av mina bästa stunder. Det var ungdom, bekymmerslöshet och vår.
Något år senare flyttade jag ihop med MusikYngve och Hustysken i det numer legendariska kollektivet. Rödvinshögern. Fast det var mer gammeldansk- och grogghögern om jag skall vara helt ärlig. Vi hade minst en fest i veckan med middag, grogg och inte minst gitarrspel. Hustysken spelade och vi andra sjöng. Det lät antagligast inte så bra men jag tror mig veta att våra gäster tyckte att det var underhållande på mer än ett sätt.
Jag och Hustysken öppnade varje föreställning med två låtar. Titanic av Mikael Wiehe och In The Ghetto. Festerna slutade i regel med att grannarna knackade på och recenserade kvällen för oss. Det hade de inte mycket för kan jag säga. Bekymmersfritt som sagt. Om man inte bodde granne med oss vill säga.
Någon lär ha sagt att man kan mäta en människas förträfflighet genom att betrakta hans eller hennes vänner. Detta skulle i så fall innebära att jag är en riktig hedersknyffel. Och även om det inte är helt sant så är det hedrande att ha vänner som mina.
Tack Patrik och Petter! Och Elvis!
Tags: In The Ghetto, Vänner
maj 23rd, 2009 at 6:22 e m
ja den e verkligen speciell när Petter gör den!
maj 27th, 2009 at 4:01 e m
Så vackert formulerat! Det är ju nästan så att man tror att du menar vad du skriver.
maj 27th, 2009 at 7:56 e m
Tack Patrik. Jag är Din Elvis.