Dylan – Wiehe, en enkel match
Dylan spelar i Malmö. Det är tidig sommar 1996. Dylan som skrivit mer stringent samhällsanalys än de flesta statsvetare i norra Europa, får av någon anledning Hola Bandoola Band som förband, Ni vet Mikael Wiehe-proggarna som fastnade i de marxistiska teorierna redan på sjuttiotalet. Hur kan detta komma sig?
Hustysken (som formulerade frågan) och jag var hyfsat överens. När kommersiella krafter möter de idéella blir det nästan alltid fel. Någon bonnjävel till arrangör i Skåne tror i sin svårt förvirrade hjärna att bara för att många lyssnar på Hola och på Dylan är det en bra idé att tvinga samman dessa helt väsensskilda musikaliska fenomen. Bara för att jag gillar vaniljsås och hummer betyder det med nödvändighet inte att jag måste äta detta tillsammans.
Peps Persson spelade dessutom munspel i Hola vid nämnda tillfälle. Han spöade därmed Dylan i munspel och Wiehe i allt annat med hästlängder. Men det är klar att det absurda i denna historia är att skånska bondsocialister överhuvudtaget får spela med jordens mest adekvata rockpoetiska politiska kommentator.
Tags: Bob Dylan, Gunnar Sibsnok, Hola Bandoola Band, Peps Persson