Droger – rockens syster del 2
I oktober skrev jag ett inlägg om drogernas betydelse för musiken. Jag slutade min exposé i slutet på sjuttiotalet. Ramones, Roxy Music, The Velvet Underground och David Bowie var alla stora inspiratörer till de tidiga brittiska banden i början av åttiotalet.
Joy Division var emellertid aktiva på sjuttiotalet fram till sångaren Ian Curtis död i maj 1980. Hursomhelst är det med Joy Division och Buzzcocks som allt börjar. I Manchester då vill säga. Båda dessa band var insprirerade både av sjuttiotalets glam och punk. När Sex Pistols spelade på ”Manchesters Lesser Free Trade Hall” 1976, blev det starten för band som Simply Red, Happy Mondays, New Order (en avknoppning av Joy Division), Buzzkocks, Joy Division och indirekt även Morrissey och The Smiths. Det otroliga med detta var att det endast var fyrtio betalande i publiken. Hyfsat inflytande får man väl säga.
Så till drogerna. Efter punken som var betydligt mindre knarksugna än sina föregångare på sjuttiotalet, var det öl som gällde. Stora mängder öl. Det fanns en skepsis i den engelska arbetarklassen till andra droger än alkohol. Med detta inte sagt att droger inte cirkulerade i dessa kretsar. Ian Curtis använde tidigt olika former av receptbelagd medicin för att berusa sig med. Även hasch var relativt vanligt och det blev vanligare. Happy Mondays var dock raka motsatsen. De var mer ett gäng knarkare som spelade musik som hobby. De slutade också efter bara några år.
När Ian Curtis dog bytte Joy Division namn till New Order. Efter några år fick de under en turné i USA all sin utrustning stulen. De köpte då ett gäng synthar och väl hemma startade de tillsammans med Tony Wilson och Factory Records Englands första klubb ”The Haçienda”. Klubben kom att bli navet i det vi idag kallar Manchesterscenen.
Manchester-grupperna som The Smiths, James, The Charatan, Happy Mondays och The Stone Roses förde med sin post-thatcheristiska politiska musik stämningen 20 år tillbaka i tiden. De halluciena drogerna tog över. Den nya drogen hette ecstacy och var en förädling av den gamla CIA-drogen LSD. På The Haçienda knarkades det hej vilt. Och dansades förstås. Ravekulturen var född.
Nu fanns det dock andra band som utgått från Manchester och Factory Records som inte spelade klubbmusik. Framförallt var det dessa som blev stora. The Smiths signade aldrig med Factory och dessutom var de dåliga på att knarka. De åt inte ens kött.
The Stone Roses däremot gjort allt. Den 27 maj 1990 (tio år efter Ian Curtis dog) spelade Stone Roses inför 40 000 stenade fans på ”Spike Island”. Liksom när Sex Pistols drog igång en våg av band fjorton år tidigare på ”Lesser Free Trade Hall i Manchester” gjorde The Stone Roses det smman på ”Spike Island”. Ur detta inferno föddes det som skulle komma att kallas Britpop.
Åt detta skall jag ägna del tre i min drogexposé. Del fyra ägnas åt den amerikanska grungen. Och alla vet ju att de var IOGT:are hela bunden.
maj 8th, 2009 at 8:05 e m
Tvära kast. Men det var ju droger du pratade om
… Jag gillar.
maj 9th, 2009 at 12:42 f m
De tvära kasten berodde dessvärre inte på droger.;-)