Döden – musikens slutstation
Tittade just på Dunderklumpen med min systerdotter Thea. Thea betyder egentligen allt för mig. Hon är allt det som jag inte är och hon gör mig till en bättre människa. Hoppas jag. När jag var tre år dog min två år äldre bror Daniel i en hängningsolycka. Detta har varit centralt i vår familj sedan dess. Naturligtvis. Mina syskonbarn pratar om morbror Daniel som vore han en levande familjemedlem. Vilket han är. I ljuset av detta analyserade vi Dunderklumpen i kväll. Thea och jag.
Nu sover Thea och jag tänker på musik med temat sorg och saknad. Inte nödvändigtvis död, men saknad. Jag har hävdat att musik utan svärta är blott underhållning. Det står jag fast vid. Kan man som skapare av toner och dikter föranka sig i död kan det inte bli dåligt. Det vill säga om man kan göra detta utan att bli patetisk.
Döden gör sig alltid påmind eftersom det är få av oss som vill dö. Än värre är att frukta att någon i vår närhet skall dö. Eller ha dött. Döden är den i särklass bästa incitamentstrukturen för mänskligt skapande. Musiken är kronan av skapelsen och därmed beroende av döden. Döden är musiken och musiken är döden. I dess bästa stunder.
Vilka har då skrivit om döden på ett adekvat sätt? Erik Clapton - Tears In heaven är ett icke subtilt exempel på hur vackert kärleken till ett förlorat barn kan beskrivas utan sentimentalitet. Claptons femåriga son trillade ut från trettonde våningen och dog omedelbart. Tears In Heaven ställer frågan om det kommer att bli samma sak med ett återförenande i himlen. För att krasst konstatera att en levande själ inte hör hemma i himlen.
Wish You Were Here är Pink Floyds hyllning till Syd Barrett när denne förlorade sitt förstånd till LSD. Syd Barrett var en av grundana till bandet och i särklass den som i sann mening sådde fröet till det som skulle komma att bli ett av Världen bästa rockband. Syd dog i juli 2006, bara en vecka efter det att jag bevittnade Roger Waters version av Dark Side Of The Moon på roskildefestivalen. Floyd hade bråkat i drygt femton år innan Syds död och samtliga inblandade uteslöt ett återförenande. Syds död ändrade dock på detta. Kris Wright dog i somras.
När Ted Gärdestad tog sitt liv 1997 hoppades jag på någon form av relevant hyllning. Men inte. Brodern Kenneths texter får väl stå för sig antar jag. Jim Morrisons konst var en enda lång dödslängtan. Vackert, mörkt, snyggt men ack så tragiskt. Död är aldrig bra men i rätt mans händer, ack så vackert.
Jag har alltid kunnat snacka om det svarta i livet med min familj och med mina vänner. Men den dag då jag eventuellt är ensam kvar, är jag glad att jag har musiken. Döden kommer hur vi än vänder oss. Fruktan för döden kan vi dock mildra. Musiken är då en bra kanalysator.
Tags: Döden, Dunderklumpen