Depeche Mode – Globen
Litet konstigt känns det att kunna se Globen hemifrån när DM spelar där och ändå inte gå dit. Jag hade förvisso bestämt mig i förväg för att inte se dem denna turnén men jag har varit väldigt sugen.
Anledningen till att jag inte vill se dem är att jag älskar dem. Eller det som de en gång var. Jag vet att saker förändrar sig och att detta än mer gäller när det är levande människor inblandade. Och visst är de senaste skivorna bra. Men det är något som saknas. Musikaliskt och tekniskt är Depeche Mode kanske bättre än någonsin. Men det är något fundamentalt som saknas.
Det som gör ett band bra, ligger inte i teknik. Och inte nödvändigtvis heller i musikalitet. Det måste till något annat i botten. Måns Zelmerlöw (ursäkta Bettan) äger det objektivt begåvade. Men det är något som saknas. Broder Daniel saknade från början både teknisk färdighet och klassisk musikalitet. Men de hade en annan sorts musikalitet. En musikalisk förmåga som handlar om sensitivitet och själslig närvaro. Och det räcker ibland. Men det räcker aldrig med endast musikalitet.
I de bästa fallen finns det både och. Ett färskt exempel på denna mångsidighet är Anna Hamilton (och jag tar, som Ni märker, alla chanser att marknadsföra henne). Och det finns många, väldigt många som både bottnar i sitt skapande och har förmågan att framföra sin musik på ett konstnärligt sätt.
Dessvärre finns det än fler exempel på det omvända. Hela den kommersiella musikvärlden är full av dessa begåvade men själslösa spelmän. Många gånger tror jag att det handlar om unga människor som allt för mycket lyssnar på producenters enfaldiga marknadsanpassade dravel. Men de som orkar stå det onda emot och vågar tro på sig själva blir oftast också de största. Det kanske tar längre tid men det är det alltid värt.
Depeche Mode är en idé. En känsla. En estetik. När de började 1980 ville de göra musik. Av praktiska skäl blev det med hjälp av syntar. De kunde inte spela men de kunde skriva poplåtar som berörde. De kommunicerade sitt innersta väsen med hjälp av två trummaskiner och en synt. Genom åren utvecklades deras musikalitet och någon gång i början på nittiotalet sammanstrålade dessa förmågor i några av pophistoriens bästa låtar.
Sen har det inte blivit bättre. De nyare melodierna är blott skuggade plagiat av DM:s egna äldre och bättre låtar. Tekniken har blivit allt viktigare i deras, säkert ärliga, strävan att hela tiden bli bättre. Men i takt med de allt grundare låtarna kan inte ens den bästa tekniken eller de bästa produktionerna kompensera bortfallet av det som de som de en gång hade.
Kanske är det jag som intellektualiserar en brist hos mig själv. Kanske söker jag bara legitimera min oförmåga att utvecklas i takt med musiken. Men jag tror inte det. Jag tror helt enkelt att Depeche Mode blivit sämre. Men de har fortfarande gjort vad de har gjort. De har fortfarande format stora delar av mitt sätt att se på musik. Depeche Mode är och förblir mitt hjärtas band. Och detta vill jag inte förstöra för en ynka konsert i Globen.
januari 31st, 2010 at 11:50 e m
Medhåll till 110%
februari 1st, 2010 at 12:25 f m
Tack Reine. Vad gäller det viktiga är vi alltid överens.