Depeche Mode – en recension
Eftersom jag tröttnat tillräckligt på Depeche för att inte orka gå och se dem skickade jag ut två av de bästa depechekännarna jag vet; Fredrik Melin och Mats Paulin. Här är deras rapport från konserterna i Malmö och i Göteborg. Kickar Ni på spellistan kan Ni leka att Ni var där på riktigt. Det skall jag göra.
Sundaymorning tackar Fredrik och Mats!
Äntligen var vi på väg jag (Mats Paulin) och Fredrik Melin två gamla synthrävar från de Smålänska skogarna. Så som vi hade sett fram emot detta i månader. Fredrik hade sett Depeche Mode två gånger förra sommaren medans jag inte hade sett de sedan förra turnén. Vi kom fram till att vi båda hade varit och sett samma fem turnéer med World Violation Tour som den första. Depeche Mode-skivorna var så klart med. I bilen satt vi och diskuterade huruvida de nya låtarna skulle fungera bra live, vilka låtar skulle de spela, skulle det vara en bra scenshow och kanske framför allt skulle Depeche Mode fortfarande leverera en bra show. Alla dessa frågor och några till skulle vi få svar på senare.
Vi stannade och plockade upp två till längs med vägen. Nu var bilen fullsatt och vi började närma oss Malmö Arena. Väl inne på arenan så satte vi oss ner och väntade på förbandet. Förband till Depeche Mode var samma förband som för tjugotvå år sedan nämligen Nitzer Ebb. Efter förbandet så var det då äntligen dax för synthkungarna att göra entré.
De tre första låtarna var från den nya skivan med In chains som öppningsnummer. Dessa nummer fungerade väl ganska bra live men sedan kom hitlåtarna på rad; Walking in my shoes, It’s no good och A Question of lust. En stund senare kom konsertens första fullpoängare World in my eyes.
Sen så var det dax för Martin L Gore att sjunga två ballader Insight och Home. Dessa ballader som sedan följs utav Miles away var konsertens svagaste del. Under dessa låtar så satt vi och väntade på att det skulle dra igång rejält.
Nästa låt var Policy of truth och bandet började spela. Men på något sätt så kom Dave in fel och missade texten. Det hela slutade med att de fick ta om låten. Detta gjorde inte så värst mycket. Efter denna lilla fadäs så kom alla låtar som vi lärt oss känna igen och älska så mycket. Flera utav dessa var fullpoängare bland dessa; Enjoy the silence och Never let me down again.
Så tackade bandet för sig och gick av scenen. För att lite senare, efter det att publiken appålderat och stampat kraftigt i golvet, komma in igen i sedvanlig ordning. Extranummerna började med ännu en Martin-ballad, One caress. Sen efter en snygg version av Stripped så kom konsertens bästa nummer. En Behind the wheel som med fart, fulländad scenografi och skön allsång hammnade en bra bit ovanför poängskalan.
Som sista nummer så spelade Depeche Mode det självklara valet Personal Jesus. Om inte publiken hamnat i extas tidigare under kvällen så gör de det under denna låt. Till och med Livet Ord’s Ulf Ekman hade blivit avundsjuk på David Gahan’s förmåga att få med sig publiken skrikandes ”reach out and touch faith”.
Dagen efter så begav vi oss upp till Göteborg för att se Depeche Mode igen. Skulle Depeche Mode byta ut någon eller några låtar? Skulle de spela Fly on the windscreen som de gjort större delen av Tour of the universe turnen? De bytte ut One caress och ersatte den med Dressed in black. Men någon Fly on the windsceen fick vi tyvärr inte höra.
Förväntningarna på konserten var lite högre eftersom att publiken i Göteborg brukar vara den bästa synthpubliken under Sverigespelningarna. Som förväntat blev det bättre tryck och stämning under den andra konserten. Men David sjöng tyvärr lite sämre i Göteborg.
Så jag och Fredrik var lite delade när det gäller vilken konsert som vi tycker var bäst. Fredrik tyckte att Malmöspelningen var bättre eftersom att David sjunger bättre medan jag tyckte att Göteborgsspelningen var bättre pga. Publiken.
I det stora hela så lät Depeche Mode väldigt bra och David sjöng mycket bra, bättre än vanligt i vissa stunder. Tyvärr så fungerade en del av de nya låtarna inte så bra live och tempot under konserten var i bland lite lågt. Scenshowen var väldigt bra. Framförallt höjde det visuella konserterna rejält. Imponerande.
Depeche Mode får 4 flipperspel av fem möjliga. Hade de spelat några fler klassiker hade vi även bjudit på det sista spelet.
Spellistan Malmö/Göteborg och siffran är det individuella betyget för just den låten som siffran står bakom
PS. Jag vill bara tillägga att sommarturnéns låtlista var det mera fart i då Come Back, Strangelove och Master and Servant valdes istället för bl a Miles Away(The Truth Is) samt att Depeche Mode seriöst borde överväga att ersätta trummis Eigner (som verkar tro han lirar i ett pudel-rockband) med Nitzer Ebb’s som spelar estetiskt och musikaliskt avsevärt mycket bättre. Sommarens spelningar jag såg, i Köpenhamn och Arvika var det helt enkelt lite mer fart i.
Och en sak till, varför inte spela plattans bästa låt Perfect eller istället för Hole To Feed?! DS
/Fredrik – saknar Alan Wilder
PS. På Youtube fins det fina live klipp från konserten i Malmö sök på ”depeche mode live sweden 2010″. DS
/Mats
januari 29th, 2010 at 1:19 e m
Hej.
Det var precis så som recensionen säger.
/Mats
januari 30th, 2010 at 12:35 e m
[...] recensioner: Expressen om Depeche Mode i Göteborg Sundaymorning Göteborgsposten Aftonbladets recension av spelningen i [...]