Obama – Och kulturen
I dag tog Obama emot sitt fredspris i Oslo. Det kan inte varit lätt. Eftersom Obama blev president bara några dagar innan dess att nomineringstiden tog slut är det knappast rimligt att anta att han fick priset för dina meriter. Och det är det ingen som påstår heller. Men i de politiskt korrekta leden var (är) ändå förhoppningarna stora.
Det Obama sade i sitt tal var, i litet förenklade ordalag, att fred är bra och att det är bättre att vi är snälla mot varandra än dumma. Så långt så bra. Men eftersom Obama är befälhavare över världens största militära styrkor som dessutom är i krig på två fronter går det inte att bara strunta i att nämna USA och dess framskjutna roll i Världen.
Obama förklarade i sitt brandtal hur nödvändigt det är med dessa pågående krig. Hur fred inte kommer av sig självt och att USA har tagit på sig rollen som ledande i kampen mot ondskan på vår planet. Men samtidigt gjorde han det tydligt att denna kamp inte går utan stöd från resten av den fria Världen.
Med andra ord är det som det alltid har varit, med den skillnaden att det är helt i sin ordning att föra krig i tredje världen om man bara lovar att man är snäll på riktigt.
Jag håller med Obama. De krig som vi tillsammans för i Afghanistan och i Irak är just nu inte möjliga att helt abrupt avsluta. Jag håller dessutom med om att vi i den demokratiska delen av Världen har ett ansvar för alla de människor som lever under förtryck. Det duger inte att säga att det är interna angelägenheter. Problemet är att man ger en president nobelpriset och utnämner en annan till satans lakej, när de i praktiken för samma politik.
Jag älskar USA. Jag älskar amerikansk kultur, jag älskar det som Världens friaste nation står för i grunden och jag älskar det faktum att miljoner amerikaner var beredda att offra sin liv för att vi Europa skulle befrias ifrån Hitler och nazisternas förtryck. Men jag gillar inte alltid USA:s politik. Jag gillar inte att de många gånger är självgoda och arroganta i sitt sätt att se på resten av Världen. Men det är de alltid oberoende av vem som är president för tillfället.
Blandningen som uppkom i USA när svart musik blandades med europeisk är grunden till all populär musik som finns idag. Det är en kulturskatt som vittnar om sann integration och blandning av de bästa hos helt vitt skilda kulturer och tider. Det är denna blandning som ger riktig förståelse för andra kulturer.
I dagarna växer sig Sverigedemokraterna sig starka på att hävda motsatsen. De vinner röster på att hävda att det är farligt att blanda kulturer. De har naturligtvis fel. Och det tycker de flesta svenskar. Det är cirka fem procent som idag uppger att de skulle rösta på SD om det vore val idag.
Men det är lätt att se att det är betydligt fler än dessa fem procent som är skeptiska till andra kulturer och då främst islam. Det ser och hör man dagligen. Detta därför att det är den senaste kulturen in i det svenska folkhemmet. Det har varit samma visa många gånger förr och många repiga skivor fortsätter att snurra på varv efter varv.
Den amerikanska kulturen är kanske det tydligaste exemplet. Här handlar det dock inte om rädsla för det nya utan om att krampaktig hålla sig kvar vid det gamla. Vi skall inte amerikanisera våra fina traditioner. Det paradoxala är att de som hårdast motsätter sig det amerikanska inflytandet är de som hårdast fördömer Sverigedemokraterna. Det är nämligen finare att tycka om persisk strupsång än Frank Sinatra.
Jag gillar båda delar och jag tror att den enda vägen till samförstånd mellan Väldens folk är att blanda kulturer. Jag tror att det svenska bara blir svenskare med litet extra orientalisk krydda och amerikanskt salt. Men att se det ena utan att förstå det andra har jag extremt svårt att förstå. Och det var denna dubbelmoral som gav Barack Obama Nobels Fredspris 2009.