Dålig musik – en bra idé
Martin Eriksson är med all säkerhet en förträfflig person och jag har ingen anledning att tro att han har fler lik i sin garderob än vad jag själv har, vilket förmodligast inte säger skit, men ändå. Gärna ett par rediga stänkare och sen tokstarka klabbas och prat tills gryningen med honom om tangentstyrda reverb, thc-filosofi och om mitt käraste ämne, Rockmyten. Och till slut även om Martin som människa (en gnutta bögigt kan tyckas) och kanske en kort stund om lilla mig också, för att bespara Martin den hybris som jag därmed helt ädelt tar på mig. Allt detta i en vedeldad bastu ute i skärgården en blåsig novembernatt. Han verkar vara en person som man skulle kunna bli polare med. Ett hygglo helt enkelt. Han är ju snygg också i sitt fina hår och sina byxor i skinn.
Dessutom är han en bra affärsman och entreprenör. I Gnosjö kommer de bästa entreprenörerna på de enklaste säljbara sakerna till de lägsta kostnaderna och tjänar de mesta pengarna. Plastklämman för återförslutning som miljoner människor har klämt till sina broccolipåsar med i frysen är just en sådan produkt, billigt, bra och nästan alla i Sverige äger en. Lysande som bröd åt folket, men knappast något man ger bort i födelsedagspresent. En bra sak, men inte direkt en Bruno Mathsson.
E-Type har gett ut sju album och ett stort antal singlar och jag är relativt säker på att detta resulterat i en ansenlig mängd blöta kvällar på Sturesyltorna med
pudrade peruker och hela fadderitten. E-types musik talar till många människor (affärsidé) och den är lätt att använda. Den är dansant och den är folklig på ett litet oslipat och hårt sätt och den är skickligt producerad. Musiken får människor som inte heter Göran Kropp eller Pete Doherty att känna sig, kanske inte precis som Göran och Pete, men väl som Pär Elofsson eller Patrik Isaksson.
Denna typ av musik är underhållning och inte kultur. Nej, det är inte samma sak. Det är för få riktiga elitister i vårt lagom fina vackertväder-land och jag är säkert medelmåttig på fler områden än ödmjukhetens, men jag är hyfsad säker på mitt tonala sinne. Och det säger mig att E-Type producerar god vit trivsam underhållning och han tjänar pengar på det. Bra för honom och bra för mig som slipper lyssna på skiten, förutom idag när jag skulle fildela E-Types förbannade plastklämmor till en CD så att kompis (entreprenör) skall kunna glida ned för Kungsgatan med nedvevade rutor i sin vinröda Volvo S80 och sprida denna avtrubbande anti-musik till resten av Stockholms atonala pöbel.
Tags: 9/11, Christian Rudolf, Distruptive, E-Type, Gnosjö, Skärgården, Vodka Lime, Volvo
september 12th, 2008 at 12:32 e m
Känner att jag måste skriva något om e-type. Han är definitivt en kanonkille ödmjuk och med huvudet ”rätt” påskruvat.
Men helvetesdjävlar så dålig musik.Det här med den hamburgerreklamen spelar väl ingen roll. Samma jävla dåliga musik bara det att någon annan bajs-rappar något helt annat som förmodligen inte har ett sämre innehåll en orginallåten. Nu nåt helt annat. Mackan du verkar ha koll och jag satt och lyssnade på mina gamla DM skivor häromdan. har du ingen skön anekdot om dem?
Elektonisk musik verkar ligga dig varmt om hjärtat. Keep on blogging.