Sundaymorning

När man knatat omkring småpackad och trött i damm och urinstank i trettiofem graders värme i fyra dagar är tröskeln ganska hög för att man skall börja trivas igen. Men när solen sakta börjar skona oss samlas resterande 55 000 festivalbesökare framför orange scen för att ta del av den avslutande konserten. I år är det världens största band som står för finalen. Coldplay har jag sett två gånger tidigare. Den senaste så sent som i höstas på Globen. De var bättre andra gången. Första gången såg jag dem på Roskilde och tyckte att det var helt ok, men inte mycket mer. I Globen tyckte jag att det var fantastiskt. Drog slutsatsen att man bör se Coldplay på en inomhusarena där alla känner till låtarna och kan bandet. Jag hade fel.

Vi står på en liten läktare längst bak i det enorma folkhavet. Detta gör att vi ser hela publiken och scenen och allt som händer. Detta alternativ brukar vi välja då det handlar om arenaband just därför man får det nödvändiga makroperspektivet samtidigt som man är en del av publiken. Det är en magnifik utsikt över hela området och förväntningarn börjar dra ihop magmusklerna. Och så drar de gång.  Publikfriaren Life in technicolor är först ut och därefter följer en kavalkad av kända melodier och texter. Alla skriker sig hesa i refrängerna och den magiska roskildekänslan är där igen efter flera års frånvaro.

När Chris Martin senare sätter sig vid sin flygel för att spela den ganska långa (i liveversion) och relativt inåtvända Postcards from far away gör han det med ett löfte om att vi alla skall sjunga allsång tillsammans efteråt om vi bara lovar att hålla oss vakna hela låten. Det gör vi. Och när Viva la Vidas toner rullar fram över havet av huvuden nås ett klimax som jag inte upplevt sedan Roger Waters extranummer Another Brick In The Wall – part 2 på samma plats exakt tre år tidigare. Det var magiskt. Värt varenda urinmolekyl som jag andats in under denna svettiga helg. Det skulle dock bli ännu bättre.

Viva la Vida

I mitten av konserten gör Coldplay som de gjorde i Globen. De förflyttar sig till en liten miniscen i mitten av publiken för den akustiska delen av konserten. Efter Death will never conquer ber Chris Martin oss att plocka upp mobiltelefonerna och hålla upp dem i luften. Så helt plötsligt skapas ett mäktigt kallt och blått digitalhav  i den heta och mörknande danska sommarnatten. Sen gör vi mobilvågen och jag känner att nördarna till sist har vunnit. Därefter kör bandet Michael Jacksons Billie Jean och fullkomlig hysteri utbrister. Jag har nog aldrig hör något liknande. Hade Anders Lundin hört denna allsång hade han gjort vad han bort för länge sedan.

Publiken efter Viva la Vida

Konserten fortsätter i storslagen anda och när extranumret inväntas blir det aldrig tyst. Istället spelas litet pausmusik i form av en clubversion av Viva la Vida. Sen smäller det igen och en stund in i sista delen under underbara Scientist hör man piskslagen från en helikopter som flyger in över festivalen. Det är en stor marinhelikopter som på låg höjd hovrar in över folkmassan. När den når de första delarna av publighavet slår den på de mäktiga sökarljusen. Helikoptern svävar en kort stund likt ett flygande tefat över oss för att sedan värdigt stiga snett uppåt och försvinna bort mot den röda horisonten. Som Grand Final gör Coldplay två av mina favoriter; Life in technicolor (igen) och slutligen The escapist.

I en dokumentär jag såg om britpopens uppgång och fall visades bilder från en konsert med Oasis från 1996. En recensent kommenterade spelningen med orden: ”Oasis är Världen största band just nu. Och för en gång skull är Världen största band även Världens bästa band.”

Så kände jag efter Coldplay.