Coldplay – globen. Uppgraderad version
Klicka här och ge bloggen en push
Coldplay Globen, Stockholm onsdag 17 september 2008
När Coldplays pianospelande Chris Martin springer ut på en av de två bryggliknande förlängda tungorna på globens scen och sätter sig vid en vit flygel och möter en ung, vital och mörkt sökande publik, spelar inte bandets tonårsfjäskande någon som helst roll. Jag har sett Coldplay i alla tänkbara tillstånd och kan därför med säkerhet hävda att jag ikväll inte hade speciellt höga förväntningar.
Jag åkte ut till globen utan biljett och som sagt utan några förväntningar. Jag skall dock medge att jag var jävligt sugen på att se dem, eftersom jag tycker att de är ett väldigt bra arénaband. Senast jag såg dem hade jag hjälp av THC och alkohol och ett gäng inspirerande människor. Detta hjälpte dock bara till att jag tyckte att de var mysiga så där mitt i roskildenattens ljusa dekadens. Det var bra på så sett att de gav mig en känsla av nattlig och mörk gemenskaphetskänsla.
I kväll gav de mig dock en känsla som jag inte känt sedan jag såg Radiohead 1998. Därmed inte sagt att detta var det bästa jag sett sedan dess, men det är det bästa jag sett i denna genre sedan jag såg ett levande britpopband senast. Jag vet att inte Coldplay anses vara ett britpopband Det skiter naturligtvis jag högaktningsfullt i Det är bara att lyssna på dem. Att de verkar i en annan tid och är yngre och jävligt mycket bättre än OASIS är väl knappast deras fel? I kväll visade Coldplay hur svårt det är för ett band, som inte rockar men heller inte spelar svullstiga ballader, att äga en scen. Men med en publik som den på globen i kväll hade allt varit möjlig. Om det berodde på bandet eller på de skrikande tonåringarna vet jag inte. Det jag vet är att det inte hade blivit något om ett av dessa element inte varit där. Energiutbytet var uppenbart och var kanske det som gjorde spektaklet till en konsert värt namnet. Att volymen var för stark och att bandet blivit litet för mycket cirkusartister tar ändå inte bort känslan av Coldplays lysande låtar och med vilken spelkänsla dessa alltid framförs.
Efter att ha konstaterat publikens roll i det hela tog jag mig friheten att fråga några av dem om var de kom ifrån, om de sett bandet tidigare och om varför de gillar just Coldplay. Mest för att få en bild av unga människor som inte heilar sönder armvecken när de lyssnar på Adam och Grys förståndshandikappade pissmusik dagarna i enda.
Första gänget jag frågade, skydde mig som Gunners skyr Chelsea, då jag saknade presslegitimation.
Det andra, mindre skeptiska gänget bestående av enbart pojkar var på konsert för första gången. När jag frågade var de kom ifrån och de sa att de var från Värnamo sa jag att de var avsevärt mindre bonniga än jag var i deras ålder och fick därmed veta att Coldplay alltid varit deras husband. Det värmde mitt lokalpatriotiska hjärta.
Nästa och ännu mer tillmötesgående grupp var ett gäng tjejer. De var naturligtvis skeptiska till mitt fotograferande (vilket förmodligen säger mer om vår tid, än om flickornas vilja att bli avbildade) men efter en stunds charmande gick även det bra (ljuset var för kass för att Ni skall kunna få se dem här). Emellertid hade inte heller dessa unga damer haft den äran att se Coldplay före denna regntunga septemberkväll. De var dock av den bestämda uppfattningen att detta var det bästa de någonsin sett. Jag tänkte på DM – 86 och avundades dem.
De sista jag frågade var Oscar och Alex från Solna. De var de enda som förstod min fråga om vilka band som ger dem samma känsla som Coldplay. Pink Floyd, Blure och Radiohead var de svar de gav. Mitt i prick, tänkte jag. Kanske De skulle ha skrivit detta istället för jag?
Tags: Coldplay, Globen, Konsert, Recensioner
september 19th, 2008 at 11:13 f m
[...] En annan som var på Coldplays första konsert berättar här: De sista jag frågade var Oscar och Alex från Solna. De var de enda som förstod min fråga om vilka band som ger dem samma känsla som Coldplay. Pink Floyd, Blure och Radiohead var de svar de gav. Mitt i prick, tänkte jag. Kanske De skulle ha skrivit detta istället för jag? [...]
september 19th, 2008 at 11:16 f m
Jag var där på den andra konserten, men en av mina Kulturbloggare var där samtidigt som du. Visst är Coldplay ett grymt bra liveband.
september 20th, 2008 at 2:32 f m
[...] Sundaymorning – på stan « Coldplay – globen. Uppgraderad version [...]