Coldplay en recension – fem år för sent
Efter att ha skrivit om Coldplay och deras bejublade jyckel på Globen i torsdags kväll, fick jag en del frågor och kommentarer. Detta gjorde mig riktigt uppspelt och precis som pajkarna i Coldplay ger jag naturligtvis min publik vad de vill ha. Tänkte sålunda lägga upp några länkar på spelningar de gjort genom åren, däribland från Roskilde´03 där jag själv föga förvånande var på plats och krumbuktade mig så pass att jag tänkte bjuda Er på en förkortad och kryddad version av denna övning i total självförverkelse. Jag skall därtill, givmild som jag är, rekommendera ett gäng andra musicerande gäng som skulle kunna falla de av Er, som även fallit för Coldplay i smaken. Säkert har väl många av Er redan hittat flera av dessa band helt själva. Det var i så fall väldigt duktigt av Er. Kan Ni dessutom dela med Er av denna eviga källa av obskyra små oberoende band från en soptipp i östra Manschetter och som bara gjort en enda spelning på ett jävla arbetarcafé där Jarvis Cocker från Pulp en gång spytt på ett fotografi av Bernard Sumner, så blir det guldstjärna. Men nu till kvällen den 26 juni 2003, Roskildefestivalen Orange Scen.
När Iron Maiden går av scen vid elvatiden på festivalens första kväll händer det något nästan magiskt. Det var det naturligtvis inte, men det ingav en känsla av gemenskap som jag aldrig tidigare känt. Inte exakt på det sättet och inte med tusentals andra som helt uppenbart känner samma sak som jag gör. När de sista tonerna från ”Rime Of The Ancient Mariner” bleknar ut, börjar massorna spridas ut över det enorma området. Solens sista ljus dröjer sig kvar, likt en enorm illustration till scenens eget namn. Detta trots att själva eldklotet redan dragit horisontens mättade täcke över sig. Då hör man de första tonerna av musiken de spelar när konserten är över. ”Always Look On The Bright Side Of Life”, Monty Pythons smash hit från filmen ”Life Of Brian”. Efter ett par strofer hör man intet mer, från högtalarna vill säga. Istället, music from the masses i form av 65 000 visslande hårdrockare (just då åtminstone) som alla ler i det brandgula ljuset och liksom gungar fram. Mer positiv energi än i Fredrik och Filips gemensamma karnevalhjärna rentav.
Två timmar senare är det mörkt och kallt. Den fortfarande varma marken ryker likt en hed från en Conan Doyle-roman. Människor strömmar till. Tiotusentals, mestadels unga och medvetna själar samlas på samma plats för att uppleva en annan sorts magi. En magi som bara en viss sorts band kan leverera. Melankoli, storslagenhet och vackert alltid vackert som fan. Coldplays första klanger blandar sig med den iskalla luftens rök och fortsätter in i de varma själarnas högra hjärnhalvor, där de via synapskopplingarna skapar de naturliga morfiner som varje musikälskare hela tiden söker. Coldplay levererar.
Detta gäller emellertid inte mig eftersom jag tidigare på dagen tagit beslut om att bälja i mig stora mängder lösningsmedel i form av strawberry daquiris i den stekande solen. Detta ledde i sin tur till att jag upplevde konserten liggande runt hålet i en bajamaja. Jag var totalt oförmögen att resa mig upp. Intrycken höll på att spränga min redan överladdade hjärna , men jag hörde faktiskt hela den magiska konserten med ett leende på de jordgubbsklibbiga läpparna.
Några klipp som jag tycker om.
Coldplay plays Toront in 2006 – Fix You
Coldplay plays Sydney in 2003 – Yellow
Några band med samma själ, jag tycker om.
Pulp (Wikipedia)
Depeche Mode (alternativ sida eftersom DM:s egen ligger nere)
Tags: Coldplay, Konsert, Pulp, Radiohead, Recensioner, Roskilde
mars 7th, 2010 at 8:29 e m
Hit kommer jag definitivt att återvända till.