Isaaks Spotifylista redigerad av morbror.

.

Ola Salo gör, som det verkar, upp med sitt förflutna som en arg ung man vars enda önskan var att vara annorlunda. Det som sägs här är det som Ola Svensson försökt säga sedan han som fjunig tonåring upptäckte sig själv i musiken. Rakt och utan förutfattade meningar om sin egen person. Befriande och mycket bra.

Deras näst senaste skiva är emellertid inte att jämföra med deras andra dito varför det vore felaktigt att hävda att The Arks karriär är ett palindrom. Men ett anagram tror jag nog att den kan liknas med.

I juni släpps den senaste i raden av Stones-dokumentärer. Stephen Kijaks (född 1969), Stones In Exile berättar om när Stones blev ett med den europeiska kultureliten på den franska rivieran i början av sjuttiotalet. Detta är tydligen en nykter och litet distanstagande dokumentär som söker visa upp den dubbelmoral som var brukligt under denna tid. Och då tänker jag inte på Stones eventuella ambivalenta moral utan på den brittiska skattemoralens fel och brister. På samma brutala sätt som skattemyndigheterna i Svergie skrämde iväg Ingmar Bergman,  jagade engelska myndigheter iväg de fem rebellerna i Stones till ett soligare och mindre befallande samhälle på den franska solkusten.

Resultatet av denna exil blev en av rockhistoriens renaste och bästa rockplattor, Exile on Main St. Men om detta hade de brittiska skattemyndigheterna förmodligast inte en aning om när de skickade kvarskattesedeln till Mick Jagger.

Björk är förvisso en utmärkt pristagare om de inte vore för att det hon gjort redan har belönats. Då Karlheinz Stockhausen fick priset 2001 var det för hans nydanande ”klassiska” musik som inspirerat allt i från Kraftwerk till, just det, Björk. Detta fick mig, trots allt, då för nio år sedan att jubla och att tro på Polarprisets framtid.

En av idéerna bakom detta pris verkar vara att man tar en (av kultureliten accepterad) musikkonstnär, ger denne priset endast för att få lov att också ge priset till den som juryn verkligen vill ge priset. Det vill säga ett populärmusikalisk snille som är tillräckligt bred för att juryn skall kunna förstå koderna och som vanligtvis också har någon sorts koppling till den ”riktiga” pristagarens musikaliska genidrag. 2001 utgjorde denna sidekick ingen mindre än Robert Moog (Skaparen bakom en av de första serietillverkade syntarna). Antagligen för att många av Stockausens lärjungar förde hans lära vidare med hjälp av bland annat Robert Moogs synthar.

Men det är inte rätt. Polarprisjuryn saknar kompetent folk som kan skilja ut axarna från vetet och därtill är de enkelspåriga. Det är inte bara Stockhausen som är bra nämligen. Och det är inte Robert Moog som är hans bisittare och naturliga efterträdare. Det är det nämligen Björk som är. Och detta borde de förstått redan då det begav sig.

Ett internationellt konstpris som har ambition att motsvara nobelpriset i dignitet kan naturligtvis inte låta sig nöjas med detta. Polarpriset måste bestämma sig för vad de vill. Därefter måste de se till att göra en plan för hur detta skall uppnås. Men framförallt måste de skaffa folk som kan skilja på en isländsk björk och en amerikansk tall.

Där jag bor nu har människorna en liten annan syn på musik än vad svenskarna har. Inte så att en nörd inte är en nörd här men klyftan mellan, de som lyssnar på musik och de som bara konsumerar är större där jag bor nu.

När de svenska massorna finner Kent och Håkan lättsmällt tycker norrmänen att Tomas Ledin och Gessle rockar. Nej inte ens Lundell lyssnar de på.  Men detta gäller bara den stora massan. I övrigt är Norge precis lika mångbottnat och intressant som Sverige.

Sen är det en generationsfaktor också. Norrmännen har till skillnad från Sverige alltid varit tvungna att förhålla sig till andra länder. Till Danmark, till Sverige och till Tyskland. Och nu till pudelns kärna. Folk under 25 (läs ungdom) i Norge skiter i Sverige. De pysslar med sitt och tycker att bra musik är bra musik. Är den svensk? Good for them!

Detta nya Norge har allt det gamla som är bra med Norge men har därtill lyckats skakat av sig de gamla lillebrorsoket. Att vara i en musikstad i Norge när detta händer är som att vara i New York 1966, LA – 68 eller i Manchester 1980. Visserligen har Norge under nästan tio år producerat bra popmusik. Men när de som då bara var tonåriga popsnören är i dag på väg att skapa en ny epok i den europeiska rockhistorien.

För en otränad varelse kanske denna insikt ter sig som en produkt av filmens dramaturgi. Och förvisso är det en fantastisk film. Men detta mest på grund av musiken och hur denna används för att fläta samman människan Ray med hans musik och hur denna skapade ett helt nytt sätt att förhålla sig till musik. Dramaturgi förvisso men det är musikens dramaturgi som är tongivande inte filmens i sig.

Det Ray Charles gjorde var att han rev en av de sista moraliska murarna – den mellan religion och andlighet å ena sidan och individualism och kroppslighet å andra. När han smälte samman sexualiteten och smärtan i blues och r&b med country var han redan då unik. Men när han lade dit det sakrala elementet i form av söderns svarta gospel var ekvationen löst. Grunden för modern rock och popmusik var gjuten.

Dessa kulturella möten skapade nya kulturer och subkulturer. Nyckeln ligger i att upptäcka något nytt som gör att man lyssnar på ett annat sätt. Dessa blandningar kan i bästa fall växa till äppel och kanel. Ray Charles musik är ett målande exempel på detta.

När jag för första gången blev kär var det i en klasskamrat vid namn Petra. Petra var underbart vacker och fantastisk i största allmänhet. På en fotbollsmatch mellan Forsheda IF och vad det nu var för mjölkpallsgäng frågade jag, genom kompisen Mårten Kastanius, chans på min flicka. Problemet var bara att under själva processen kom frågaren, Mårten, på att han också var kär i Petra. Och som den goda kamrat jag  ju var fick jag anta uppgiften att fråga chans åt Mårten.

Detta skapade tydligen en självgod ambivalens hos vår gemensamma unga mö. Hon bestämde således tid för anställningsintervju åt oss båda dagen efter på en höskulle (Bollargården) i närheten. Och där fick vi stå på ett loft som simpla objekt, jag och Mårten, medan Petra och hennes vän Åsa satte poäng på oss.

Det hela slutade med att Mårten blev ihop med Petra. Men vi gick hem till mig, jag och Mårten, och hade vårt ( får man förmoda) första samtal om kvinnors outgrundliga väsen.

Kort där efter köpte jag min tredje Gyllene Tider-LP Puls. Det var en total befrielse. För första gången kände jag att jag inte var helt ensam i min totalt hängivna kärlek till en liten vacker flicka.

Kort och gott var Pär Gessle och Gyllene Tider perfekt tonårspop. Då. När Gessle nu söker anslå samma strängar är det inte bara han som blivit trettio år äldre.

Det var då, nu är nu.

Jag har lyssnat på The Ark sedan långt innan de slog igenom år 2000. Detta kanske mest för att jag tillhörde nöjesetablissemanget i Växjö vid denna tid. Hursomhelst var det en total upplevelse första gången jag såg Bottleneck Barbiturate live. The Ark var något så unikt som svenskt glam. Hurra hurra.

När gruppen växte sig in i den svenska folksjälen gick min förälskelse över i kärlek. Precis som Håkan lyckades Rottnegrabbarna med att behålla sin musikaliska integritet samtidigt som de blev breda och älskade av alla. Detta kulminerade i ESC 2007.

Jag har dock alltid haft intrycket att Ola Salo velat litet för mycket. Han har varit för mycket queer och litet fanatiskt förespråkare för kroppens och själens frihet. Litet för mycket Jesus för att kritisera Alf Svensson helt enkelt.

Med den nya dokumentären får man detta litet bekräftat. Ola berättar om sin tidigare ytlighet som grundade sig på en djup känsla av att vilja. För mycket. Detta blir tydligt i filmens slut när den store frälsaren ger sina lärjungar sin gunst genom att förklara att han kommer att göra ytterligare ett album med The Ark. De kärlekstörstande valparna slickar girigt i sig av denna honung som deras nådige husse så altruistiske delar med sig av.

Salo säger själv att han redan i tidiga tonår kände sig ”utvald”. Och kanske är det så riktig stora män måste vara. Kanske är det genom de manliga geniernas egoistiska visdom som vi dödliga får en chans att ta del av storheten i den populära konstens djupare vatten.

Hur det än är med den saken är det min fasta övertygelse att vi bara sett början av Ola Salos golgatavandring ännu. Hur det kommer att yttra sig och i vilken form har jag inte en aning om men jag väntar lydigt och förväntansfullt tillsammans med de andra valparna i flocken.

Detta utsätter jag mig för varje år för en enda sak: för att se musik. Roskilde närmar sig med stormsteg och jag längtar. Det är dock en mer mogen längtan nuförtiden. Förr om åren var jag besatt. Jag älskade allt. Campinglivet, maten människorna. Allt. Nu står jag ut med allt runtomkring-krimskrams.Så trots allt slip och släp i stinkande värme är det ändå med pirr i magen jag står framför scenen då den första konserten skall dra igång. Det är värt allt.

Tidigare har en av mina drömmar varit att fått vara med på Woodstock. Men efter att ha sett dokumentärer och ha taget del av av berättelse om hur det verkligen var har jag kommit på andra tankar. Min romantiska syn på sextiotalets rockkultur har nyktrat till med åren. Roskilde är, tror jag, allt som Woodstock sägs ha varit.

Under förra årets festival stod vi som vanligt sent på natten framför den orangea scenen och spisade musik med sjuttio tusen andra älskare av musik. Då bestämmer sig MusikYngve för att vila litet. Så han lägger sig ned på marken mitt i publikhavet och somnar. Det är kallt. Så kallt det blir på en ökenliknande plats när solen försvinner och nattens kyla biter sig fast. Det är kallt. Mycket kallt. Folk tränger sig förbi och noterar att en full och fet svensk ligger på marken och vilar. Alla är vänliga och undviker vaksamt att trampa på den sovande fylltratten. Efter en halvtimme stannar en dansk man i fyrtioårsåldern. Han tittar ned på MusikYngve varpå han tar av sig sin jacka och sveper den om Yngve och klappar honom på kinden och säger: Det är kallt i natt, och går vidare.

Det är därför jag åker till Roskilde.