Lyssna och Länka!

Håll Till Godo!

Håll Till Godo!

Maskinen – Boys II Men

.

.

För det första tror jag att många kulturbloggare inte är intresserade av själva mediet.  Bloggen är ett utmärkt verktyg för att få skriva om det man brinner för. Det tekniska är ett nödvändigt ont. Men för att få läsare är det A & O att länka om man inte redan är etablerad. Jag tror helt enkelt inte att alla kulturskribenter  inser värdet med länkar.

För det andra tror jag det handlar om klassiskt kultursnobberi. Och det är inte så mycket att göra åt detta. Koketterande inom kulturen är lika gammal som kulturen själv.

Men ett tips är ju att länka till dessa ändå. I bästa fall blir det fler som förstår att vi är beroende av varandras länkar och börjar länka själva. I sämsta fall får man nöja sig med att sprida litet kultur helt utan egen vinning!

Sundaymorning kommer därför att leva vidare även om det kommer att ta en stund innan det blir någon ordning på skrivandet. Tänker att jag skall skriva när jag har något att tillföra och förmågan att formulera detta. Kanske blir det genom musiken men förmodligast inte enbart.

Hursomhelst har inte den feta tanten skränat ut sin sista ton ännu. Och så länge det förhåller sig på det sättet kommer jag envisas med att i offentligheten söka förklara min syn på Världen och min roll däruti.

.

.

Ola Salo gör, som det verkar, upp med sitt förflutna som en arg ung man vars enda önskan var att vara annorlunda. Det som sägs här är det som Ola Svensson försökt säga sedan han som fjunig tonåring upptäckte sig själv i musiken. Rakt och utan förutfattade meningar om sin egen person. Befriande och mycket bra.

Deras näst senaste skiva är emellertid inte att jämföra med deras andra dito varför det vore felaktigt att hävda att The Arks karriär är ett palindrom. Men ett anagram tror jag nog att den kan liknas med.

I juni släpps den senaste i raden av Stones-dokumentärer. Stephen Kijaks (född 1969), Stones In Exile berättar om när Stones blev ett med den europeiska kultureliten på den franska rivieran i början av sjuttiotalet. Detta är tydligen en nykter och litet distanstagande dokumentär som söker visa upp den dubbelmoral som var brukligt under denna tid. Och då tänker jag inte på Stones eventuella ambivalenta moral utan på den brittiska skattemoralens fel och brister. På samma brutala sätt som skattemyndigheterna i Svergie skrämde iväg Ingmar Bergman,  jagade engelska myndigheter iväg de fem rebellerna i Stones till ett soligare och mindre befallande samhälle på den franska solkusten.

Resultatet av denna exil blev en av rockhistoriens renaste och bästa rockplattor, Exile on Main St. Men om detta hade de brittiska skattemyndigheterna förmodligast inte en aning om när de skickade kvarskattesedeln till Mick Jagger.

Björk är förvisso en utmärkt pristagare om de inte vore för att det hon gjort redan har belönats. Då Karlheinz Stockhausen fick priset 2001 var det för hans nydanande ”klassiska” musik som inspirerat allt i från Kraftwerk till, just det, Björk. Detta fick mig, trots allt, då för nio år sedan att jubla och att tro på Polarprisets framtid.

En av idéerna bakom detta pris verkar vara att man tar en (av kultureliten accepterad) musikkonstnär, ger denne priset endast för att få lov att också ge priset till den som juryn verkligen vill ge priset. Det vill säga ett populärmusikalisk snille som är tillräckligt bred för att juryn skall kunna förstå koderna och som vanligtvis också har någon sorts koppling till den ”riktiga” pristagarens musikaliska genidrag. 2001 utgjorde denna sidekick ingen mindre än Robert Moog (Skaparen bakom en av de första serietillverkade syntarna). Antagligen för att många av Stockausens lärjungar förde hans lära vidare med hjälp av bland annat Robert Moogs synthar.

Men det är inte rätt. Polarprisjuryn saknar kompetent folk som kan skilja ut axarna från vetet och därtill är de enkelspåriga. Det är inte bara Stockhausen som är bra nämligen. Och det är inte Robert Moog som är hans bisittare och naturliga efterträdare. Det är det nämligen Björk som är. Och detta borde de förstått redan då det begav sig.

Ett internationellt konstpris som har ambition att motsvara nobelpriset i dignitet kan naturligtvis inte låta sig nöjas med detta. Polarpriset måste bestämma sig för vad de vill. Därefter måste de se till att göra en plan för hur detta skall uppnås. Men framförallt måste de skaffa folk som kan skilja på en isländsk björk och en amerikansk tall.

Där jag bor nu har människorna en liten annan syn på musik än vad svenskarna har. Inte så att en nörd inte är en nörd här men klyftan mellan, de som lyssnar på musik och de som bara konsumerar är större där jag bor nu.

När de svenska massorna finner Kent och Håkan lättsmällt tycker norrmänen att Tomas Ledin och Gessle rockar. Nej inte ens Lundell lyssnar de på.  Men detta gäller bara den stora massan. I övrigt är Norge precis lika mångbottnat och intressant som Sverige.

Sen är det en generationsfaktor också. Norrmännen har till skillnad från Sverige alltid varit tvungna att förhålla sig till andra länder. Till Danmark, till Sverige och till Tyskland. Och nu till pudelns kärna. Folk under 25 (läs ungdom) i Norge skiter i Sverige. De pysslar med sitt och tycker att bra musik är bra musik. Är den svensk? Good for them!

Detta nya Norge har allt det gamla som är bra med Norge men har därtill lyckats skakat av sig de gamla lillebrorsoket. Att vara i en musikstad i Norge när detta händer är som att vara i New York 1966, LA – 68 eller i Manchester 1980. Visserligen har Norge under nästan tio år producerat bra popmusik. Men när de som då bara var tonåriga popsnören är i dag på väg att skapa en ny epok i den europeiska rockhistorien.