För det första tror jag att många kulturbloggare inte är intresserade av själva mediet.  Bloggen är ett utmärkt verktyg för att få skriva om det man brinner för. Det tekniska är ett nödvändigt ont. Men för att få läsare är det A & O att länka om man inte redan är etablerad. Jag tror helt enkelt inte att alla kulturskribenter  inser värdet med länkar.

För det andra tror jag det handlar om klassiskt kultursnobberi. Och det är inte så mycket att göra åt detta. Koketterande inom kulturen är lika gammal som kulturen själv.

Men ett tips är ju att länka till dessa ändå. I bästa fall blir det fler som förstår att vi är beroende av varandras länkar och börjar länka själva. I sämsta fall får man nöja sig med att sprida litet kultur helt utan egen vinning!

På scen en hundra man stark fosterländsk militärkör som genom alla gamla nationalromantiska marschdängor hyllar moder Ryssland på ett närmast stalinistiskt sätt. Underbart tacky. Korsackdans, barbuskas och en armé av trumpojkar som får Hitlerjunges batteri-sektion att likna ett gäng förståndshandikappade barnprogramledare på fulchack som jammar Kromatas bästa på en finlandsfärja.

Lägg därtill en fullskalig och rosa Mig-29 (tror jag) som hotfullt visar tänderna för de dekadenta väseuropeerna som på sistonne börjat sticka upp. Som grand final dyker två ryska dockor (i form av de två åldrande flickorna i popgruppen t.A.T.u) upp och börjar aggresivt skräna sin egen gamla nationalromantiska pedofilhymn, ”Not Gonna Get Us”. Budskapet är tydligt: Allt är som förr: vi fulla, förbannade och om det inte passar får Ni stryk.

Hörde härmodagen på Radioprogrammet Kaliber och deras dokumentär om Sverigedemokraterna. Med dolda mikrofoner har de spelat in när ungdomsförbundets medlemmar sjunger och lyssnar på musik. Sverigedemokraterna är skit. Men kan inte SR hitta något värre i deras ryggsäck än att några ungdomar som sjunger ”Olof Palme Gick På Bio” (går att hitta på You Tube för den som är intresserad) på en middag är det bara dålig journalistik.

Som Mattias Svensson skriver på sin blogg En Vanlig Svensson har alla vi som varit aktiva i något av de borgerliga ungdomsförbunden sjungit mer än en nidvisa till socialisternas ära. Jag är ganska säker på att de röda gjort det samma om högern.

Att sjunga onyanserade politiska visor hör den politiska ungdommen till. Vi sjöng allt från Hoola Bandoola Bands Stoppa Matchen och Fy På Dig Såsse – Gud i Brallan till vietnamkrigs-vänliga sånger på våra sittningar. Det betyder varken att vi var kommunister eller stora anhängare till Nixons dominoteori. Det betyder bara att det är förbannat roligt att sjunga och raljera över gamla och förlegade ideal.

Ett rykte säger dock att en borgerlig partisekreterare på sjuttiotalet skrämdes till evig socialdemokrati på grund av visorna på en sittning för ett gäng högerstudenter. Sanningshalten i denna historia varierar dock beroende på vem man frågar. Jag kan emellertid konstatera att det finns folk som inte kan ta en visa för en visa. Det är väl i någon mening det som gör det så roligt.

Det är med anledning av de på blott elva minuter utsålda Springsteen-biljetterna som Markus Larsson gråter ut i sin kära skitblaska.

Larsson menar att en hårdare lagstiftning (oklart vilken) skulle minska svarta börsens roll på marknaden. Problemet han beskriver är det att företag köper upp biljetter och säljer dem dyrt. Detta är förvisso med sanningen överensstämmande men det bevisar dock bara att det är onödigt med lagstiftning.

När tillgången på en vara eller en tjänst är betydligt mindre än efterfrågan på den samma finns det en enda väg att gå. Höj priset. Att en marknad vuxit fram vid sidan av den legala biljettmarknaden beror enkom på att betalningsviljan är betydligt högre en de reella biljettpriserna. Höj priset och svarta börsen har förlorat sin grund. Svårare än så är det inte.

När Jenny Lind i mitten på det förrförra århundradet sjöng i New York, såldes den dyraste biljetten för 500 dollar. Intet nytt under stjärnorna således.

Alla kan inte gå på konsert och det är ingen männsklig rättighet att se Springsteen. Markus Larsson har förmodligen råd att gå på konsert själv men som de flesta andra på Aftonbladet lider han av den i kvällstidnings-sammanhang så vanliga åkomman låtsasmoral. Eller som Gud i Brallan skulle ha uttryckt saken: ”Fy på dig såsse, vad du luktar skit”.

Imorgon är det ett nytt år och då kommer jag att blogga mer substansiellt. Gott Nytt År!/Mackan och Nils

Tack och Hej!

En, som man får förmoda, klok man sa att ”en ton är falsk först när man spelar den andra”. Vad hette/heter han?

Kan Ni detta och därtill meddelar detta först av alla på sundaymorning vinner Ni en Spotify Inbjudan. De som har Spotify redan får ej delta i tävlingen. Vill Ni ändå glänsa (som jag vet att Ni vill) kan Ni mejla in de rätta svaren till termsofmusic@gmail.com. Ett specialpris utlovas för det först mejlade och rätta svaret.

10 – Champagne
En dryck som passar bra med kokain. Alla vet att riktiga män dricker sin champagne och sprutar något helt annat. Inte tvärt om! Oavsett vad Carl-Philips vänner anser om saken.

09 – Campari
Bitterljuv smak och röd erotik.

08 – Vit Rom
Går att blanda med allt och att dricka pissljummen. Bra på hotell-efterfester när roomservice har gått med i Handels.

07 – Vodka
Say no more.

06 – Rötjut
För damerna.

05 – Tequila
Shots. Äckligt som fan men Long Island är alltid en vinnare när man inte är full nog klockan 05.30.

04 – Punch
För Håkan Hellström och Timbuktu. De har väl pluggat.

03 – Jack Daniels
Säger bara Mötley Crüe, Frank Sinatra och Ozzy.

02 – Öl (ljus lager)
Rock´n roll i ett sexpack. Ett måste.

01 – Jim Beam
Rock´n Roll-Gragg: 10 cl Jim Beam och en skvätt cola. Mums!

Sen har vi ju Thåström, Springsteen, Winnerbäck. The Band, Ulf Lundell (även om han suger), Abba, Belle and Sebastian, Pulp, Blur, Cardigans, Doors med flera. Dessa spelar dock detta ädla instrument endast på ett fåtal låtar så jag ger hustysken rätt i sin spaning. Snäll som jag är (idag).

Dock kan vi skönja en rennäsans då Fytnot nyligen köpt sig inte mindre än tre nya munspel. Sen har vi Petter Andersson som blåser acceptabelt i sitt munspel och sist men inte minst Hustysken själv som enligt min bedömning ligger någon stans mellan Niel Young och Dylan i sitt spel. Inte illa faktiskt. Inte illa alls.

Mitt första band hette Defence 4 och sög fett det också. Men det hade attityd och vid vårt enda uppträde blev vi bejublade som rockstjärnor. Pär Lundmark (en liten nörd som spelade i ett nördigt men musikaliskt band) sa, efter vårt gig, att vi var rockens baksida. Det var nittonhundratalets underdrift.

Med Crimehouse fanns det emellertid en bra sak, eller rättare, en bra person. Klas Theorell. Klas är min bäste vän och därtill en formidabel sångare. Klas började i kyrkokören och var en sån som fick kärringarna att gråta floder i kyrkbänkarna. Den förmågan har han än i dag även om kyrkan är ett minne blott.

Jag och Klas blev kompisar genom musiken. Klas är några år yngre och i början var jag väl mindre entusiastisk men han sjöng bra och jag ville bli rockstjärna. Vi växte dock ihop och under en tid var vi i stort sätt en person. Låt mig därtill påpeka att under våra första år som kumpaner var jag den långe och smale och Klas den lille fete (Köttbullen). Nu är det, som alla vet, helt motsatta förhållanden.

1990 träffade vi två snubbar som kunde spela. Klas Lindström och Kent ”Kenton” Wennberg. De hade ett band men behövde en sångare och en textskrivare. Robic som vi hette var riktig bra. Elektronisk atmosfärisk pop. Vi var helt övertygade om att framgångens dagar bara var en fråga om när. Vi spelade in en Demo (som man gjorde på den tiden) i Holkya Studio i Älmhult. Samma studio som Creeps spelade in sin första platta i för övrigt. Men en kort tid därefter spreds vi ut över Sverige och bandet löste upp sig själv. En rolig tid. Min musikaliska karriär slutade där i de småländska skogarna, medans Klas än idag är en framgångsrik sång- och dansman. Nåja, sångman åtminstone.

Klas brukar skryta med att han sjungit med Kicki Danielsson och Jan Johanssen och allt vad det nu är. Jag är dock inte speciellt imponerad av just detta. Däremot borde Kickis och Jans polare vara stolta för att de känner en som har sjungit med Klas Theorell.

Så.  Nu har jag klappat medhårs så det räcker för tio år framöver och nyanserar därför det hela med orden: Nu mår Du va, Din jävla pjäxa?