Sundaymorning » Rockmyten

Rolling Stones – Gimme Shelter

Mackan — Fri, 28 Nov 2008 17:05:47 +0000

”Oh, a storm is threat’ning, My very life today; If I don’t get some shelter, Oh yeah, i´m gonna fade away“

Texten är hämtat från Rolling Stones låt ”Gimme Shelter” från 1970 och tillika dokumentär från 1969 (släppt 1970). När The Rolling Stones turnerade USA på senhösten 1969 kulminerade i någon mening hela flower power-rörelsen. Stones hade på sommaren samma år medverkat i Woodstock. Nu sökte de en egen väg till musikhistorien. Och de lyckades. Men inte riktigt som de hade tänkt sig. Sex personer dog på deras avslutningskonsert på The Altamont Speedway Free Festival utanför San Francisco, CA, USA.

Stones hade bestämt att göra en turné-dokumentär på denna deras första riktig stora turné i Amerika. The Summer Of Love var förbi och Woodstock likaså. Alla ville rida på vågen av kärlek. Allt för litet av det sistnämnda och allt för mycket av artificiella upplevelser banade dock vägen till slutet för denna kanske mest inflytelserika perioden i modern musikhistoria. Men allt har som sagt sitt slut. Så även blommornas makt.

I dokumentären ”Gimme Shelter” spelar Stones ut sina sista kort vad gäller den kärleksfulla generationen. Stones turnerar i USA med tron att de fortfarande sprider kärlek. Med goda intentioner och aningslösa bilder av vad de kan åstadkomma spelar de sig igenom ett USA där människors bitterhet över ett krig de inte förstår har tagit över hoppet om förändring och ett USA där makten inte längre förmår att se vad folket är så förbannade över. Folket förstår inte makten och makten ej heller folket.

I detta vakuum föds en cynism som rent av är antitesen till flower power. Från själslig onani till ytlig masturbering. Denna kyla kom att bindas som en mörk fond i all seriös populärmusik fram tills dess att Ramones förlöser den i sin militanta anti-hippiepunk i mitten på sjuttiotalet. Men det är en annan historia.

Gimme Shelter är en fantastiskt vacker film regisserad av Albert och David Maysles. Det är långsamt och kornigt. Nästan som Anton Corbijn. Fast på riktigt. Filmen visar Stones mest bluesiga sidor och samtidigt på det tragiska i den brytpunkt filmen är gjord. Blues i dubbel bemärkelse.

En av filmens vackraste ögonblick är när hela bandet sitter ned i en lånad studio i mellanvästern och lyssnar på den slutliga versionen av Wild Horses. En fantastisk låt och en underbar illustration av Världens största rockband vid tillfället.

Filmen är uppbyggd så att tittaren får ana vad komma skall. Spelningarna representeras med en låt. Och man får se hela låten och inte något sönderklippt MTV-skit. Blandat med detta får man se The Stones och regissörerna klippa filmen och kommentera det tragiska slutet. Allt annat falnar naturligtvis i jämförelse med detta men filmen lyckas ändå förmedla något positivt. Ett hopp om framtiden som ligger just i musiken och inte i allt runt omkring.

Till sist. Sympathy For The Devil sägs vara Stones olyckssten. När Mick Jagger kliver upp på scen, inför den halva miljonen ungdommar som samlats på Altamont Speedway denna decemberafton 1969, skämtar han om hur deras Sympathy For The Devil alltid för olycka med sig. Denna kväll visade sig ödet som sagt vara på sitt mest ironiska humör.

…Let me please introduce myself
Im a man of wealth and taste
And I laid traps for troubadours
Who get killed before they reached bombay
Pleased to meet you
Hope you guessed my name, oh yeah…

Arne och Ralf – jazzlegend och synthguru

Mackan — Tue, 02 Sep 2008 19:38:06 +0000

En av Sveriges största jazzmusiker Arne Domnérus är död. ”Dompan” som han ibland kallades var en av grundarna till den festning av svensk jazz som skulle komma att spridas över jorden genom Monika Zetterlund, Jan Johansson, Putte Wickman och inte minst honom själv. Tråkigt är det alltid när en människa dör men jag tänkte inte skriva om just detta idag utan bara skänka denna lilla tanke åt denne jazzlegend. Tack Arne!

Istället tänkte jag ägna detta inlägg åt det tyska synthträsket. Jag tänker återvända hit många gånger, men idag börjar jag med en historia som inte har direkt med musiken att göra. Detta är en av alla de historier om artister och deras liv som utgör själva ryggraden i det som brukar kallas för rockmyten.

Någon gång under det tidiga åttiotalet, låt oss säga på hösten 1981 strax efter det att Computerwelt släpptes, gjorde Ralf Hütter, som var en av grundarna till Kraftwerk, en av sina ytterst få intervjuer under sin karriär. En brittisk musikskribent hade efter flera års enträget tjatande, fjäskande och hårslitande äntligen fått lön för sin hårda möda och av Hütter blivit lovad en intervju i Düsseldorf, Kraftwerks heimat, där Hütter antagligen kände sig lugn och trygg.

Journalisten (Mr Wilson) hade blivit väckt av den skramlande telefonen klockan 04.00 denna novembertisdag i sitt hem utanför Manchester i norra England. En hürtig tysk röst hade meddelat att ”herr Wilson” skulle bli upphämtad framför Hotel Nikko i Düsseldorf klockan 19.15 samma dag. Mr Wilson tittade misstroget på den surrande luren och la med omsorg tillbaka den i sin klyka. Han satte på en kopp the och tog en dusch. När han var färdig hade han funderat klart.

Klockan 15.13 landade hans Lufthansaplan på Flughafen Düsseldorf International och en timme senare var han framme på hotellet som till hans förvåning hade hans reservation inklusive betalning och allt. Han tog hissen upp till sitt rum och tittade litet på en match men United höll på att få stryk så han sov en stund istället för att sedan ta sig ännu en dusch. Därefter tog han sig ned i den stora kontinentala och inglasade baren. Han hann precis med en öl innan klockan var redo för mötet. Han tog sin rock och gick ut och ställde sig utanför lobbyn och kastade ett öga på sin armbandsklocka. 19.14. Efter fyrtiofem sekunder gled en svart BMW med skuggade rutor upp vid entrén och stannade. Wilson gick försiktigt fram till passagerardörren och öppnade den. Där inne satt en svartklädd Ralf Hütter vid ratten utan att med en min visa att dörren just hade öppnats. Wilson satte sig i den bekväma stolen och stängde dörren efter sig. Bilen stod stilla. Wilson fumlade då på sig bältet, varpå det tyska geniet lätt tryckte på gasen så att den åttacylindriga motorn drev upp automatlådan i maklig fart.

Efter en stunds krånglande var de ute på Autobahn i en jämn och bekväm fart. I radions perfekta ljudanläggning strömmade Kraftwerks Spegelsal ut och Wilson var tvungen att nypa sig själv i sidan för att inte drömma sig bort. Hütter hade, med undantag från att han faktiskt framförde bilen, inte visat något tecken på att han var vid liv sedan Wilson satt sig i bilen. Efter cirka tio minuter svängde bilen av och fortsatte upp för en serpentinliknande väg mitt i skogen i ungefär fem minuter, för att sedan åter svänga av, denna gång på en liten grusväg. Efter bara en stund öppnade sig skogen och en magnifik vy visade sig. Nu stannade bilen och Ralf Hütter klev ur. Utan att stänga dörren efter sig gick han bort mot ett litet skyddsstaket som stod uppställt framför sluttingen ned mot Düsseldorf. När han kom fram stannade han och blev stilla. Mr Wilson kunde intet annat än att följa efter. När han kom fram höjde Hütter långsamt sin vänstra arm och pekade med hela handen mot en stor blinkande skorsten i väster och sa tydligt och klart på sin mekaniska tyska: ” KRAFTWERK”! Sen körde han under tystnad hem den stumme Mr Wilson till hotellet igen.

Sunday Morning – musikbloggen

admin — Thu, 28 Aug 2008 16:41:23 +0000

Musiken är vårt mest subtila kommunikationssystem. Inget annat påhitt av människor anslår de själsliga strängarna så som musiken gör. Musiken ger oss en känsla av hopp och tröst. Musiken lyfter de förtryckta massorna upp till kamp, den ingjuter modet i den fege att stå det onda emot. Musiken kan för ett kort ögonblick låna oss den där exakta känslan man hade i kroppen första gången man dansade tryckare i skolans gymnastiksal. Musiken är rösten av en människas själ. Någon sa att Bachs musik var Gud Faders egen röst. Men om vi håller oss till oss dödliga så finn s det dessvärre undantag. Rättare sagt fullkomligt dränks vi av tonala attrapper som för ett otränat ö ra kan låta som musik. Men låt Er inte luras av detta bländverk. Det låter och glittrar men det är tomt, kopierat och artificiellt. Riktig musik kommer inifrån. Nästan alla har något viktigt, vackert eller fu lt att berätta, men det är bara ett fåtal som kan formulera sitt inre i musiken. Det krävs därtill ett stort mod för att våga skrämma upp de sovande demonerna och visa upp dem för allmänt begapande. De få som klarar av detta skapar oftast odödlig musik och gör därmed också sig själva till mytologiska gudar likt Dionysos. Det är om dessa gudars toner och myter denna blogg kommer att handla.

Min förhoppning är att människor med kvalitetskänsla och starkt rock-romantiska drag här skall kunna utbyta erfarenheter om musik och tipsa om nya musikaliska alster. Kanske kan Ni föras in på nya spår som tar Er tillbaka i tiden för att där hitta nya sidor av det där bandet Ni aldrig riktigt förstått Er på. Ni kanske vill föra långa metadiskussioner om Morrisseys

självkritik i Paint a Vulgar Picture. Allt som rör musiken och dess skapare med andra ord.

Jag tänkte börja med att bjuda på en skön mytisk historia från rockens ungdom. Myten är rockmusikerns bäste vän. Många myter bär i sanning osannolikhetens prägel vilket inte betyder att alla myter är påhittade. Men om myten trots allt inte stämmer brukar de medietränade spelemännen å det grövsta förneka ryktena för att folk skall tro att myten inte är någon myt och på detta sätt gynna skivförsäljningen/nedladdningarna. Detta har emellertid inte fungerat sedan Bowie förnekade att han var bög. I David Bowies New York provade man nämligen allt, minst två gånger. I rätt ordning var en ung snygg kille minst lika bra som en halvsnygg kvinna. Detta betyder naturligtvis inte nödvändigtvis att man är bög. Med detta klargjort skall det bli int ressant att se hur många som känner till nedanstående myt och om vi därtill kanske kan bringa någon klarhet i sanningshalten i den samma.

En topisk natt i mitten ac sextiotalet kliver Lou Reed in i en gul Ford Fairline. Han skall till Lexington och 125 på norra Manhattan (detta är den adress där Reed, enligt sin egen låt I´m Waiting For My Man, köper sitt heroin). På det solkiga taxigolvet ligger ett kvarglömt avlångt vitt frankerat men ostämplat kuvert. Lou drar ett djupt bloss på sin buckliga, filterlösa cigarett. Han blåser ut den söta röken, böjer sig framåt och plockar upp brevet. Han söker mening i den suddiga texten han har framför sig. Långsamt klarnar texten och därmed också den makabra innebör den av de prydligt nedtecknade orden på kuvertet: Mr Lou Reed, The Factory, 33 Union Square West. Brevet är frankerat och adresserat till honom själv. Någon har skrivit ett brev till honom och tappat det i taxin. Lou´s självkännedom säger honom dock att det han nyss läst inte alls behöver ha med verkligheten att skaffa.Det kemiska och sedan lä nge vikarierande signalsystemet i hans hjärna lyckas trots detta inte helt övertyga honom om att detta endast är en paranoid fantasi. Denna nya insikt skänker honom därmed ett par sekunder av klarhet. Han lutar sig framåt och ber taxichauffören läsa vad det står på kuvertet. Föraren, som ogärna vill ha bråk, sneglar genom backspegeln på den ovanligt välklädde pundaren i baksätet, rycker till sig det skitiga kuvertet och läser halft skrikande, för att överrösta vindbruset från de till hälften nedvevade sidorutorna: Mr Lou Reed, The Factory, 33 Union Square West . Nu tar de prestationshöjande drogerna helt över Lou´s hjärna och han beordrar mannen bakom ratten att vända tillbaka. Väl framme och inne i Andy Warhols Ateljé tillika Velvet Undergrounds studio The Factory, sjunker den blivande rocklegenden ned i ett hörn och sprätter upp kuvertet. Det korta men kärnfulla meddelandet är skrivet av en ung beundrarinna som mer eller mindre gör klart för den alltmer skräckslagne Mr Reed att hon anser att han bör sluta supa och knarka. Hon vill att han skall ta sitt liv på allvar och värdesätta det han har, om inte annat så för hennes skull och för alla de andra tusentals som ser upp till Lou Reed. I vilka tankar Herr Reed nu blev sittande i kan man sannerligen spekulera i. Med tanke på osannolikheten i det inträffade borde minst ett par varningsklockor börja ringa. Men efter en stunds betraktande skrynklar ha n ihop brevet, slänger det i en hög med skräp som samlats på golvet, reser sig upp, muttrar något om galna fruntimmer, springer ut till den väntande taxin, hoppar in, kastar fram en ursäkt för sin omständighet och ber sedan lugnt att få bli körd till korsningen Lexington och 125 på Upper East.