Lars Winnerbäck

(Sonet/Universal)

Lars Winnerbäck for förra året till Berlin för att skriva Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen. Sen for han vidare till Irland för inspelning av matrealet. Winnerbäck trivs på Irland. Hans själ känner tydligen igen sig på ön. Och det kan man se. Och höra. Lars Winnerbäck har något som de flesta svenska vissångare saknar: social intuition. Detta i meningen att han har förmågan att kunna beskriva nyanserna som är viktiga i varje människas vardagliga liv. Dessa nyanser är det som fyller våra liv med mening när det inte är kalas. Detta tydliggör Winnerbäck med vacker musik.

Den nya skivan innehåller som vanligt, på Winnerbäcks skivor, mycket blandade känslor och låtar. Det är allt frånfinstämda visor som i Du Är Min Vän i Livet till de Kent-mörka gitarrtunnlarna i inledande Järnvägsspår. Och det som förenar denna litet spretiga repertoar är de fantastiska melodierna. Texterna självklart, men melodierna är i stort sätt hitmatreal allihopa. Så har det alltid varit med Lars Winnerbäck.

Lars Winnerbäck är en av landets bästa liveartister. Han är en sådan som man kan gå och se utan att ha hört en enda  låt av honom tidigare. Jag hörde om en brasiliansk utbytesstudent som blev meddragen på Winnerbäck när han spelade på Zinken förra året. Först var han aningen skeptisk, men efter konserten hade han en klump i halsen av någon slags vördnad. Han sa till sin svenske vän att det var först efter detta möte som han kände att han kunde förstå den svenska mentaliteten på ett djupare plan.

Det är lätt att sätta sig in i. En sommarkväll i Stockholm med Lars Winnerbäck är det få som går oberörda ifrån. Men Winnerbäck blir aldrig lika bra på skiva. Visst är det bra men ofta blir det litet kantigt och sterilt. Ju mer upbeat det är desto mer opersonligt blir det. Är det dessutom fler instrument än fyra låter det nästan som Mikael Rickfors i slutet på åttiotalet. Fast med bra musik.

Jag undrar om det inte finns några bra producenter i genren. För det är ett produktionsproblem mer än något annat. På Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen är det kanske mer uppenbart än någonsin. Ibland kommer det in en helt obegriplig syntslinga som förstör stämningen totalt. Det är skramligt och kallt. Och det är välproducerat så det nästan dödar Winnerbäcks känsliga talang. Men bara nästan.

Dock är detta en köpbar skiva som även finns på Spotify. Och när Winnerbäck drar ut på turné i slutet av oktober tycker jag att Ni skall bege Er till närmsta arena och uppleva Lars Winnerbäck på riktigt.

Nu har jag dessvärre inte skivan och kan därför inte ge någon djupare recension men jag tror mig kunna säga att detta är det bästa som DM skapat sedan Ultra kom 1997. Det säger visserligen inte särledes mycket med tanke på att de senaste albumen lika gärna kunde varit ogjorda och jag är  inte helt säker på att Sounds Of The Universe hade givits ut om det varit ett okänt band som gjort den.

Vara hur det vill med saken så var det en trevlig tillställning och Musik-Yngve frågade i stort sätt alla på Nalen om de var hårdrockare eller synthare. Till min stora besvikelse svarade de flesta nyansierat och undvikande på frågan. Det var bättre förr. Både med Depeche Mode och deras fans.

Läs gärna mer om Sounds Of The Universe på Kulturbloggen.com

I går släppte Bob Hund efter sju års väntan sitt nya album ”Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk”. Förutom det brilianta namnet gör Bob Hund en bra popskiva. Någon ballad, någon driven discolåt och litet skramlig rock. Men något avantgarde är det knappast längre.

Bob Hund är och förblir en av de mest nyskapande banden i Sverige. Men det är bara att inse att deras tid (som de var så före) redan är förbi. ”Ska jag hänga me? Ne!”

Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk:

1. Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk
2. Bli aldrig som oss bli värre!
3. Tinnitus i hjärtat
4. Världens bästa dåliga låt
5. Blommor på brinnande fartyg
6. Grönt ljus
7. Fantastiskt
8. Lösenord: stängdklubb
9. Ett litet ljus söker sitt mörker
10. Siffran vill bli fel

Ikväll skall jag gå på Cirkus för att se den legendariska rockoperan The Wall. Det är The Australian Pink Floyd Show som bjudet på detta underbara spektakel.

Denna grupp sägs vara Världens bästa Floyd-coverband och ljud och ljus-show är den samma som när Pink Floyd uppträdde med the Wall i början på åttiotalet. Det skall bli riktigt kul faktiskt.

Jag återkommer med en resension av spelningen. Till dess; Skål!

En timme senare står Euphony på scen och triggar därmed något i mig som jag inte upplevt sedan jag såg Roger Waters framföra Dark Side Of The Moon på roskildes stora scen 2006. Och det säger ta mig den inte lite det.

Det är poesi. Det är teater. Det är kabaré. Och det är ta mig den även rockhistoria. Det är något långt utöver det vanliga. Jag står helt förstummad vid det faktum att jag kanske har sett något helt nytt.

Visst, det är inte färdigt. Det saknas något och det är nästan litet gulligt omoget i vissa delar. Men detta något som saknas, finns inte att tillföra. Detta något finns bara att ta bort. Det är nämligen så med Euphony, att bristen handlar om att de skall våga ta bort det som inte behövs. Kärnan i detta band räcker mer än väl medans allt krimskrams runt omkring bara förstör. Det kan bara bli bättre med mindre unramning.

Den dagen Euphony tar steget fullt ut och vågar slänga av sig den musikalisk tvångströjan har de potential till att bli ett av de bästa banden i sin genre. Det är min fasta övertygelse

För det vet jag, för det har jag sagt!

Efter mycket rövslickeri och stora mängder sprit har jag nu lyckats övertala Han att skriva för sundaymorning. Hans uppgift: Att såga! Klicka här eller i den högra menyn för att ta del av Hans första sågning!

Bor Ni i Stockholm kan Ni söka upp St. Eriksgatan i Vasastaden som är Sveriges skivaffärtätaste gata. Tror jag. Bor Ni inte i Stockholm får Ni väl handla på internet eller något. Bäst är dock att själv få bläddra i de gamla skivorna. Hjälpsam som jag är, har jag här nedan ett tiotal förslag på skivor som Ni kan handla och slå in till familj, vänner och bekanta. Håll till godo.

Black Sabbath – Black Sabbath (1970)
Detta är en skiva som förvisso är mörk och bra, men utan vinyl kan man likväl ladda ned låtarna. När man hör det inledande regnet och de första skitigt svarta tonerna samtidigt som man begrundar det extremt ödesmättade omslaget förstår man i ett slag att nedladdning inte är ett alternativ. Bra julklapp till Pappa eller en yngre kusin som gillar bra musik men behöver fostras aningen för att lära sig skilja på Green Day och riktig rock.

Velvet Underground – The Velvet Underground & Nico (1967)
Kallas även ”The Banana Album” efter Andy Warholds klassiska banan. Den första upplagan kunde man faktiskt skala. Skivan gick ganska obemärkt förbi när den kom, men räknas idag som en av de mest inflytelserikaste skivorna från sextiotalet.

The Beatles – Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band (1967)
Nummer ett när Rolling Stone Magazine listade de 500 bästa plattorna genom tiderna. Omslaget går inte att titta sig mätt på.

The Band – The Last Waltz (1976)
Det eviga kompbandets sista föreställning. Regisserad av Martin Scorsese med hela det amerikanska rockelitshärket som förstärkning. En fantastisk skapelse. Skaffa gärna filmen också.

Iron Maiden – The Number Of The Beast (1982)
Denna skiva var den enda skiva med gitarrer på som jag ägde på åttiotalet. Jag gömde den dock i Pappas sinatrasamling för att undvika konflikt med mina synthpolare.

Iron Maiden – Aces High, EP (1984)
Petters val och ett bra sådant. Detta är en bild-Ep som mig veteligen är ett rent åttitalsfenomen. En snurrande Eddie på grammofonen. Vem vill inte ha det?

Joy Division – An Ideal For Living, EP (1978)
Ett fantastiskt exempel på det estetiska fascistideal som Bowie, Ramones och Joy Division startade och som de bästa syntharna sedan förvaltade genom ett halvt årtionde. Själv debuterade jag i bandet Defence 4 iförd armékoppel från fyrtiotalet och ridstövlar till vår formidabla hit ”Treblinka”.

Hoola Bandoola Band – Vem Kan Man Lita På (1971)
Den svenska proggens flaggskepp. Keops Pyramid är förmodligast den mest nyliberala låten som någonsin knåpats ihop av ett gäng svenska socialister.

Depeche Mode – A Broken Frame (1982)
Detta omslag blev årets omslag på Brit Awards 1983. Detta var Martin Gores första album som låtskrivare.Väldigt ojämn platta men innehåller även några av de bästa låtarna Depeche har gjort. Leave In Silence startade den så kallade mörka fasen i bandets utveckling som skulle göra dem till ett av Världens största band.

Ramones – Ramones (1977)
När Clash och Pistols tjatade sig in på Ramones hotellrum efter en spelning i London 1976 trodde Jonny Rotten att de skulle få stryk. När de mötte de rollspels-spelande nördarna från New York fick de inte smörj men väl en av rockhistoriens fränaste möten.

Gå Nu ut och handla julklappar. Hamnar Ni i Vasastaden är Ni därtill hjärtligt välkomna upp på grogg hos Fytne och undertecknad. Är Ni snälla skall Ni desuutom helt gratis få en lektion i musik. God Julhandel på Er kära plebejer.

Kent – Box 1991 – 2008

29 oktober 2008

För några veckor sedan skrev jag om Kents kommande box. Nu är den här och jag har tagit del av innehållet och kan därmed plocka upp min tråd och börja nysta i denna gedigna samling svensk rockhistoria. Boxen innehåller, förutom Kents samtliga album, alla texter, smaskiga historier och 26 extraspår.

Jag tvivlar alltid när det börjar dra ihop sig till samlingar och boxar. Det är nämligen ytterst sällan det tillför något extra. Visserligen är det snyggt att ha samlade verk i samma estetiska paket, men det är i regel inte värt pengarna. Då det blir något extra eljest med boxar är när det inte endast bjuds på backning utan även serveras nya rätter så som intressanta bakomallt-matreal, texter samt bra låtar som inte kom med på originalalbumen på grund av att de inte passade i heleten och inte därför att de var dåliga. Kents Box 1991 – 2008 innehåller allt detta.

En vän påpekade att Kent aldrig någonsin får dålig kritik. Det stämmer förvisso men det beror främst på att de aldrig någonsin gör någon skit. Känner man till svensk media kan det dock vara svårt att veta. Vet man intet om Kent utan endast läser vad som skrivs om dem är det mycket lätt att få uppfattningen att Kent är en helig ko för den svenska popkultur-eliten. Vilket de förmodligen också är, men eftersom de samtidigt fortsätter att leverera klassiker är det svårt att veta om någon skulle våga kasta första stenen om de verkligen gjorde något riktigt dåligt.

Kent, Våga Vara Rädd, Tillbaka Till Samtiden, 2007:

… En valentin på blod, choklad
De har spärrat av halva stan
Alla vet att stormen kommer
Och bandet klev precis på scenen
Det blir synd om den som kastar första stenen
Alla vet att stormen kommer…

För att ett band skall bestå samtidigt som de utvecklas krävs arbetsmoral och ångest. Arbete för att inte slå sig till ro med det gamla och ångest för att kunna fylla utvecklingen med annat än snygga ljud. Joakim Berg har lyckat att gå från djup tonårspessimism via åldersnoja och identitetskris till totalskräck för att bli bespottad, kritiserad men framförallt för att bli bortglömd. Detta tillsammans med allt ytligt som är bra med Kent gör att jag ser framtiden an med glädje. Det är därför jag inte skulle bli en bra låtskrivare. Jag är för positiv.

I Kent hör jag förutom Depeche Mode, Stone Roses, Pulp, Blur, Joakim Thåström, Bowie, Air, Klas Östergren, Dan Andersson och i någon mening även mig själv. Skall någon kasta första stenen hoppas jag att det är för att Kent gjort en pissdålig skiva och inte för att någon kritiker vill vara först för saken skull. Men detta kommer naturligtvis att hända förr eller senare. Hoppas gör jag därför att Kent inte tar efter DM i just denna sak utan slutar när de fortfarande står någorlunda på topp.

Det kommer alltid att finnas personer som säger sig hata artister som Morrissey, Kent och Håkan Hellström. Anledningen är att detta är konstnärer som säger saker genom tonsatt poesi som är för svårt att förstå för idoter. Sen finns det de som fattar men blir rädda. Och de som bara tycker att  ”clowner” som dessa är fula, sjunger falskt eller bara inte kan spela munspel.

Jag har sett Håkan ett tiototal gånger, Kent har jag sett en gång och om jag inte ser dem igen är det med intill visshet gränsande sannolikhet tillräckligt för att veta. Morrissey rockar fett alltid. Har Ni inte sett honom? Nehe, men googla  honom en gång då och lyssna och håll käften sen. Det kommer alltid finnas de som skyddar sitt eget svaga inre genom att förneka de som har ett minst lika svagt inre men har förmågan att uttrycka detta i konst, poesi eller i musik. Det är Er jag gärna bjuder på middag och pratar med. Allt annat är bara been there, than that.

Håkan är ju bara en massa rip offs och snodda texter. Och? Vad tror Ni musik handlar om? Tror Ni att The Verve skrev Bittersweet Symphony eller att Stones gjorde det?  De som sett Håkan live och lyssnat på vad han vill säga, är förmodligen onda om de inte ens erkänner att han är begåvad. De som hatar Kent är ignoranta och de som inte fattar Morrissey, fattar helt enkelt intet.

Sen finns det, tror det eller ej, de som på fullaste allvar tycker att Bob Dylan är överskattad. Hur menar de då? Att hans låtar inte har framförts av världens främsta artister ? Eller att han inte är den ende i rockvärlden som i Svenska Akademien på allvar omsusats för Nobels litteraturpris? Sen att han inte är någon Eric Clapton på gitarr eller inte heller spelar munspel som Tots Tillerman är väl av akademisk betydelse. Det finns säkert hundra studiomusiker i Stockholm som gör detta bättre. Men det finns  inte hundra människor i Stockholm eller i Världen som skriver detta;

* 1962 – Bob Dylan
* 1963 – The Freewheelin’ Bob Dylan
* 1964 – The Times They Are a-Changin’
* 1964 – Another Side of Bob Dylan
* 1965 – Bringing It All Back Home
* 1965 – Highway 61 Revisited
* 1966 – Blonde on Blonde
* 1967 – Bob Dylan’s Greatest Hits (samling)
* 1967 – John Wesley Harding
* 1969 – Nashville Skyline
* 1970 – Self Portrait
* 1970 – New Morning
* 1971 – Bob Dylan’s Greatest Hits, Vol. 2 (samling)
* 1973 – Pat Garrett & Billy the Kid (soundtrack)
* 1973 – Dylan
* 1974 – Planet Waves
* 1974 – Before the Flood (live)
* 1975 – Blood on the Tracks
* 1975 – The Basement Tapes
* 1976 – Desire
* 1976 – Hard Rain (live)
* 1978 – Masterpieces (samling)
* 1978 – Street Legal
* 1979 – At Budokan (live)
* 1979 – Slow Train Coming
* 1980 – Saved
* 1981 – Shot of Love
* 1983 – Infidels
* 1984 – Real Live (live)
* 1985 – Empire Burlesque
* 1985 – Biograph (samling)
* 1986 – Knocked Out Loaded
* 1988 – Down in the Groove
* 1989 – Dylan & the Dead (live)
* 1989 – Oh Mercy
* 1990 – Under the Red Sky
* 1991 – The Bootleg Series Volumes 1-3 (Rare & Unreleased) 1961-1991 (samling)
* 1992 – Good as I Been to You
* 1993 – The 30th Anniversary Concert Celebration (live med diverse artister)
* 1993 – World Gone Wrong
* 1994 – Bob Dylan’s Greatest Hits Volume 3 (samling)
* 1995 – MTV Unplugged
* 1997 – Time Out of Mind
* 1998 – The Bootleg Series Vol. 4: Bob Dylan Live 1966, The ”Royal Albert Hall”
* 2000 – The Essential Bob Dylan (samling)
* 2001 – ”Love and Theft”
* 2002 – The Bootleg Series Vol. 5: Bob Dylan Live 1975, The Rolling Thunder Revue
* 2004 – The Bootleg Series Vol. 6: Bob Dylan Live 1964, Concert at Philharmonic Hall
* 2005 – The Bootleg Series Vol. 7: No Direction Home: The Soundtrack (soundtrack)
* 2005 – The Best of Bob Dylan (samling)
* 2006 – Modern Times
* 2007 – Dylan (samling)

In Your Face!

Brit Pop – Label: Big Brother – Distributör:PIAS UK/Sony DADC – Releasedatum:06/10/2008

Det har gått fjorton år sedan Oasis gav ut sin första studioplatta Definitely Maybe (1994). Sedan dess har britpopens gyllene era för lång tid sedan skavts av likt en gammal förgylld tavelram. Det som fanns innanför de brittiska guldramarna på nittiotalet finns dock fortfarande kvar om än i nya och kanske inte lika skimrande inramningar.

Dig Out Your Soul är i en mening det nya Oasis. Borta är känslan av sönderknarkad dekadens, interna bråk (kan naturligtvis vara bländverk) och vilsenhet. Den nya produkten låter som om den är gjord av människor som vill samma sak. Med det inte sagt att detta är en bra skiva. Det vet jag först efter några veckor. Men definitivt kanske är det bättre än på mycket länge.

Det jag vet nu är att det låter mer burk (á la The Strokes), mer blues (á la The Doors) och mer äkta Beatles än på tidigare skivor. Andra plattan (What´s the story) Morning Glory (1995) var ett mer eller mindre lyckat försök att låta som Beatles. Det var en bra platta men eftersom de inte ville låta Oasis blev det bara nästan lika bra som på Definitely Maybe och med tanke på att kommande album lät som billiga plagiat på dem själva har det aldrig blivit bättre. Men nu händer det något. Inte så att nya Oasis är bättre än de två första plattorna (det kan inte en inbiten och konservativ gammal britpoppare tycka), men den har tydlig potential. Och låten To Be Where There´s Life är riktigt bra.

Det viktigaste nu för tiden är att sälja fulla hus när väl turné-spektaklet drar igång. Och det gör det snart även om det än så länge  inte ser ut som det är någon bokad spelning i Sverige. Däremot i Danmark på Falkoner Theatre i Köpenhamn den 8 november. Går man dit för att bara njuta av Dig Out Your Soul kommer man få både en slev av The Doors, The Beatles och Oasis. Men om man går dit för att uppleva Manchesters skitiga arbetar-ilska från mitten av nittiotalet ånyo, då går man på egen risk.