På scen stod GAMLEBYEN!

Ett band från Fredrikstad som spelar en blandning av cubansk tango, nordisk vemodsjazz á la Jan Johansson, Belle & Sebastian-pop och Leonard Cohen. Eller eljest.

Efter spelningen snackade jag med guttarne i bandet och det enda ordet jag fick fram var ”magiskt”. Kändes litet fånigt, men ändå rätt typiskt för vår tid. Men väl i hemmets lugn kom jag på att det trots allt även var adekvat. Magiskt!

Detta är ett band som jag kommer att skriva om mycket i framtiden. Och det blott inte bara för att bandet tidigare hette José Leguina & The Sunday Morning Band!

Radar en Spotifylänk enkom för Era öron.

Håll Till Godo!

GAMLEBYEN – TANGOOD

Det som gör ett band bra, ligger inte i teknik. Och inte nödvändigtvis heller i musikalitet. Det måste till något annat i botten. Måns Zelmerlöw (ursäkta Bettan) äger det objektivt begåvade. Men det är något som saknas. Broder Daniel saknade från början både teknisk färdighet och klassisk musikalitet. Men de hade en annan sorts musikalitet. En musikalisk förmåga som handlar om sensitivitet och själslig närvaro. Och det räcker ibland. Men det räcker aldrig med endast musikalitet.

I de bästa fallen finns det både och. Ett färskt exempel på denna mångsidighet är Anna Hamilton (och jag tar, som Ni märker, alla chanser att marknadsföra henne). Och det finns många, väldigt många som både bottnar i sitt skapande och har förmågan att framföra sin musik på ett konstnärligt sätt.

Dessvärre finns det än fler exempel på det omvända. Hela den kommersiella musikvärlden är full av dessa begåvade men själslösa spelmän. Många gånger tror jag att det handlar om unga människor som allt för mycket lyssnar på producenters enfaldiga marknadsanpassade dravel. Men de som orkar stå det onda emot och vågar tro på sig själva blir oftast också de största. Det kanske tar längre tid men det är det alltid värt.

Depeche Mode är en idé. En känsla. En estetik. När de började 1980 ville de göra musik. Av praktiska skäl blev det med hjälp av syntar. De kunde inte spela men de kunde skriva poplåtar som berörde. De kommunicerade sitt innersta väsen med hjälp av två trummaskiner och en synt. Genom åren utvecklades deras musikalitet och någon gång i början på nittiotalet sammanstrålade dessa förmågor i några av pophistoriens bästa låtar.

Sen har det inte blivit bättre. De nyare melodierna är blott skuggade plagiat av DM:s egna äldre och bättre låtar. Tekniken har blivit allt viktigare i deras, säkert ärliga, strävan att hela tiden bli bättre. Men i takt med de allt grundare låtarna kan inte ens den bästa tekniken eller de bästa produktionerna kompensera bortfallet av det som de som de en gång hade.

Kanske är det jag som intellektualiserar en brist hos mig själv. Kanske söker jag bara legitimera min oförmåga att utvecklas i takt med musiken. Men jag tror inte det. Jag tror helt enkelt att Depeche Mode blivit sämre. Men de har fortfarande gjort vad de har gjort. De har fortfarande format stora delar av mitt sätt att se på musik. Depeche Mode är och förblir mitt hjärtas band. Och detta vill jag inte förstöra för en ynka konsert i Globen.

Sundaymorning tackar Fredrik och Mats!

Äntligen var vi på väg jag (Mats Paulin) och Fredrik Melin två gamla synthrävar från de Smålänska skogarna. Så som vi hade sett fram emot detta i månader. Fredrik hade sett Depeche Mode två gånger förra sommaren medans jag inte hade sett de sedan förra turnén. Vi kom fram till att vi båda hade varit och sett samma fem turnéer med World Violation Tour som den första. Depeche Mode-skivorna var så klart med. I bilen satt vi och diskuterade huruvida de nya låtarna skulle fungera bra live, vilka låtar skulle de spela, skulle det vara en bra scenshow och kanske framför allt skulle Depeche Mode fortfarande leverera en bra show. Alla dessa frågor och några till skulle vi få svar på senare.

Vi stannade och plockade upp två till längs med vägen. Nu var bilen fullsatt och vi började närma oss Malmö Arena. Väl inne på arenan så satte vi oss ner och väntade på förbandet. Förband till Depeche Mode var samma förband som för tjugotvå år sedan nämligen Nitzer Ebb. Efter förbandet så var det då äntligen dax för synthkungarna att göra entré.

De tre första låtarna var från den nya skivan med In chains som öppningsnummer. Dessa nummer fungerade väl ganska bra live men sedan kom hitlåtarna på rad; Walking in my shoes, It’s no good och A Question of lust. En stund senare kom konsertens första fullpoängare World in my eyes.

Sen så var det dax för Martin L Gore att sjunga två ballader Insight och Home. Dessa ballader som sedan följs utav Miles away var konsertens svagaste del. Under dessa låtar så satt vi och väntade på att det skulle dra igång rejält.

Nästa låt var Policy of truth och bandet började spela. Men på något sätt så kom Dave in fel och missade texten. Det hela slutade med att de fick ta om låten. Detta gjorde inte så värst mycket. Efter denna lilla fadäs så kom alla låtar som vi lärt oss känna igen och älska så mycket. Flera utav dessa var fullpoängare bland dessa; Enjoy the silence och Never let me down again.

Så tackade bandet för sig och gick av scenen. För att lite senare, efter det att publiken appålderat och stampat kraftigt i golvet, komma in igen i sedvanlig ordning. Extranummerna började med ännu en Martin-ballad, One caress. Sen efter en snygg version av Stripped så kom konsertens bästa nummer. En Behind the wheel som med fart, fulländad scenografi och skön allsång hammnade en bra bit ovanför poängskalan.

Som sista nummer så spelade Depeche Mode det självklara valet Personal Jesus. Om inte publiken hamnat i extas tidigare under kvällen så gör de det under denna låt. Till och med Livet Ord’s Ulf Ekman hade blivit avundsjuk på David Gahan’s förmåga att få med sig publiken skrikandes ”reach out and touch faith”.

Dagen efter så begav vi oss upp till Göteborg för att se Depeche Mode igen. Skulle Depeche Mode byta ut någon eller några låtar? Skulle de spela Fly on the windscreen som de gjort större delen av Tour of the universe turnen? De bytte ut One caress och ersatte den med Dressed in black. Men någon Fly on the windsceen fick vi tyvärr inte höra.

Förväntningarna på konserten var lite högre eftersom att publiken i Göteborg brukar vara den bästa synthpubliken under Sverigespelningarna. Som förväntat blev det bättre tryck och stämning under den andra konserten. Men David sjöng tyvärr lite sämre i Göteborg.

Så jag och Fredrik var lite delade när det gäller vilken konsert som vi tycker var bäst. Fredrik tyckte att Malmöspelningen var bättre eftersom att David sjunger bättre medan jag tyckte att Göteborgsspelningen var bättre pga. Publiken.

I det stora hela så lät Depeche Mode väldigt bra och David sjöng mycket bra, bättre än vanligt i vissa stunder. Tyvärr så fungerade en del av de nya låtarna inte så bra live och tempot under konserten var i bland lite lågt. Scenshowen var väldigt bra. Framförallt höjde det visuella konserterna rejält. Imponerande.

Depeche Mode får 4 flipperspel av fem möjliga. Hade de spelat några fler klassiker hade vi även bjudit på det sista spelet.Spellistan Malmö/Göteborg och siffran är det individuella betyget för just den låten som siffran står bakom

In chains – 4

Wrong – 3

Hole to feed – 3

Walking in my shoes – 4

It’s no good – 4

A question of time – 4

Precious – 3

World in my eyes – 5

Home – 3

Policy of truth” 4

In your room” 4

I feel you – 5

Enjoy the silence – 5

Never let me down again – 5

One caress – 4

Dressed in black – 4

Stripped – 4

Behind the wheel – 5

Personal Jesus – 5

PS. Jag vill bara tillägga att sommarturnéns låtlista var det mera fart i då Come Back, Strangelove och Master and Servant valdes istället för bl a Miles Away(The Truth Is) samt att Depeche Mode seriöst borde överväga att ersätta trummis Eigner (som verkar tro han lirar i ett pudel-rockband) med Nitzer Ebb’s som spelar estetiskt och musikaliskt avsevärt mycket bättre. Sommarens spelningar jag såg, i Köpenhamn och Arvika var det helt enkelt lite mer fart i.

Och en sak till, varför inte spela plattans bästa låt Perfect eller istället för Hole To Feed?! DS

/Fredrik – saknar Alan Wilder

PS. På Youtube fins det fina live klipp från konserten i Malmö sök på ”depeche mode live sweden 2010″. DS

/Mats

De senaste gångerna jag sett dem live har denna litet självgoda mentalitet även påverkat deras framträdanden. De känns inte längre spännande. Därför har jag bestämt att jag och DM skall göra ett uppehåll. Istället har jag skickat ut två av mina hantlangare för att rapportera från sverigespelningarna.

Igår spelade Depeche i Malmö och efter vad jag kan läsa mig till var det hyfsat bra. Ikväll fortsätter de till Göteborg och mina reportrar följer naturligtvis med och  kommer imorgon att avge rapport här på Sundaymorning.

I morgon tycker vi att ni borde se dem och Exploding Hearts på Debaser Slussen runt åttasnåret.

.

Ses på Annexet!

.

Tänkte puffa lite för Eagles of Death Metal som spelar på Göta Källare den 10 oktober. Eagles of Death Metal är ett äldre pojkband som spelar hårt, kompromisslöst och avskalat. De blandar blues och klassisk rock från slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet. Genialt kort och gott. Gå och se!

Vill Ni ser mer av detta förträffliga band kan ni göra det här eller via min bloggroll här till höger. Håll tillgodo och välkommen till Kungsan den 25 augusti.

Som Ni märker är vi fullkomliga.

När jag såg DM i Scandinavium den 25 april 1986 slog dock bomben ned på riktigt. Hela konserten var bäst. Detta var det första jag såg live. På den tiden fanns inte MTV och att se sitt band rörligt och live var en uppenbarelse bara det.

När vi kom in i arenan spelade de Kraftwerk i PA-anläggningen. Stämmningen var magisk. Framför scenen var en svart ridå. Förväntan var enorm för en sextonårig valp från Forsheda. Det var utan tvekan en av mina största ögonblick i livet. Det var nu det gällde. Kunde Depeche stå upp mot alla de historier jag hört om AC/DC och Iron Maiden? Det skulle visa sig med råge att det var sanning i så mån att jag tjugotre år senare fortfarande i grunden är synthare.

Den svarta ridån fick något rött bakom sig i samma stund som Scandinavium blev svart. Sakta och långsamt tonades Christmas Island upp. En instrumental och närmast klassiskt kolsvart låt. Jag hade aldrig hört denna skapelse innan. Konserten var den bästa jag varit på men Christmas Islands svarta gung gjorde mig svart för evigt. Efter denna inledning var jag musikaliskt vuxen.