Paint A Vulgar Picture som kom på Smiths sista studioalbum Strangeways Here We Come (1987), var en kraftig självkritik från Morrisseys sida. Låten är skriven ur ett ungt fans perspektiv som sågar artisternas ryggradslöshet och skivbolagens snuskgubbe-attityd inför möjligheten att alltid söka krama en extra droppe gyllene näktar ur en redan döende artist. Det kan man ju har synpunkter på men efter som jag anser vara mig litet mindre dålig på att diskutera musik än vad Morrissey är på modern politisk analys låter jag det bero. Tills vidare åtminstone.

Vad Manchester betytt för den populära musikkulturen är väl knappast någon väl dold hemlighet ens för Horace Engdahl. The Smiths utgjorde en del av den andra vågen efter orkestrar som Buzzcocks, Joy Division och Happy Mondays. När Ian Curtis dog 1980 ändrade sig scenen i Manchester ganska avsevärt. Detta gällde naturligtvis mest för den etablerade delen utav manchesterbanden. Och i synnerhet på grund av den (redan då smått legendariska) klubben The Haçienda som startades av bland annat Tony Wilson som var den lokale skivbolagsägaren och teve-stärnan som signade Joy Division i sitt eget blod och flera av de de andra stora manchesterbanden. Blodet var dock unikt för Joy Division som utan Ian Curtis ändå åkte till USA (turnén  var planerad till dagen efter Ians självmord) där de fick all sin utrustning stulen, köpte synthar och blev New Order. Inspirerade av New Yorks dansscén kom bandet hem igen och på The Haçienda startade de med Tony Wilson det som senare skulle bli den moderna brittiska danskulturen, Acid, Acid House och Tecno. Dess begrepp fanns redan innan men det var The Haçienda som (med aningen hjälp av ecstasy) försatte bollen på de sluttande planet.

I denna miljö föddes Morrissey och The Smiths. Det sägs att den unge radikale Morrissey var på The Haçienda en gång och sa – att man behöver fan inte kunna spela för att nå ut. Sen gick han och köpte en bas. Resten är, som den historiskt kunnige vet, historia.

Att The Smiths väljer att släppa en ny samling är väl i någon mening bra för att sprida musiken till nya generationer, men det är ändå marginella effekter skulle jag gissa. Folk som gillar Morrissey sprider hans musik till de som har potential att gilla honom. The Smiths kommer aldrig bli stora på det sätt de var på åttitalet. Aldrig. Men Morrissey kommer alltid att anses som en av de största.

2006 såg jag denne man för andra gången och då på stora scenen på roskildefestivalen. Han hade ganska tätt släppt två plattor. You Are The Quarry och Ringleader Of The Tormentors, varav den förstnämnda enligt mig är en av de bättre plattorna han gjort. Så stod han där på den gigantiska scénen i den danska försommareftermiddagens blå öppnande ljus och började hela spekaklet med Panic tätt följt av The First Of The Gang To Die. Jag grät utan att skämmas som ett barn. Det är väldigt lätt att intellektualisera Morrisseys musik, men att se honom live är en helt och hållet känslomässig resa. Så om denna nya samling leder till fler spelningar; Bring em on!

Human League – Being Boiled
Engelskt New Wave-band som med denna låt satte någon sorts standard för vad som är bra synth.

Depeche Mode – The things you said
De av Er som var på DM:s ”Concert For The Masses” vet vilken fantastisk låt detta är. Och om inte detta skulle vara gott nog för Er, lyssna på skivan.

Eurythmics – Sweet Dreams
Detta är ett bra exempel på ett band som inte är ett regulärt synthband men ändå kan prodda en och annan fet jävla synthlåt.

Alphaville – Summer In Berlin
Den enda poppulärkulturella yttringen av relevans som beskriver hur det var att vara ung och vanlig tysk i det delade Berlin under åttiotalet.

Yazoo – Happy People
Blippigt och synthigt så att det förslår och dessutom den enda (mig veterligen) låt som Vince Clark själv sjunger på.

Erasure – Love To Hate You
Den sista bra låten som kungen gjorde. Den sista. Men satans så bra.

Kraftwerk – Das Model
Lyssna själva för fan.

Indochine – Kao Bang
Ytterligare ett exempel på ett halvpissigt band som köpt rätt trisslott för en gång skull och dratt till med en bra synthlåt.

Front 242 – U -Men
Stringent, hårt, mjukt och synthigt så in i helvete.

O.M.D – Anola Gay
Töntigt, Världens genom tiderna  sämsta video och fult band. Men snyggt.

Nürnberg 47 – Hundarna Brinner
Imaginärt och synth när det är som bäst – G

Idag blir det inte mer bloggande för jag är hos Johan och Patrice på Frejgatan och dricker sprit. Någon jävla ordning får det väl vara på en musikblogg då förhelvete. Å så är ju Jocke med Kniven här också.

Depeche Mode – Halo

Inte för att jag tycker att denna, förvisso utomordentliga låt, är särledes snygg men det tycker min bäste vän (Klas Köttbullen Theorell) och eftersom jag är en storsint man (och vän) bortser jag från hans tillkortakommanden och gör honom till viljes. Han är trots allt tvåbarnsfar och jag vill ogärna låta hans frustration gå ut över de små liven. Frugan (Anna) är det ingen fara med, hon skulle lätt ta Köttbullen i vilken fysisk gren som helst. Ja jävlar va bra jag är, jävla hårdrockare. Nu skall jag och Fytne sopa öl å rännvin.

en dag senare…

Broder Daniel gjorde sin sista spelning för en månad sedan på Way Out West. Under det just det namnet hursomhelst. BD har påverkat människor på djupet inom flera områden. Dels musikalist och poetiskt, men även som stilbildande ungdomskult. Det speciella är att man då och då fortfarande ser trettonåringar med basker, rödmålade läppar och små stjärnor klistrade under ögonen och med en BD batch på den västtyska militärrocken.

Den råa musiken och de sorgsna texterna får människor att bli varma inombords, nu och för femton år sedan. På den tiden då de var stora utan att ha spelat in några skivor. Sen blev de stora för de många, då  Fucking Åmål hade premiär och där de mer eller mindre faktiskt var soundtracket.  Broder Daniel Forever, som släpptes några månader innan filmen hade premiär, gick väldigt dålig, Det var en märklig upplevelse när jag efter några veckors totalt hängivet lyssnande fick klart för mig att folk inte köpte skivan. Mattias Glavås produktion tillsammans med Håkans comeback i bandet, de nya låtarna och det fantastiska gitarrspelet av Theo Jenssen gjorde skivan för mig till en av de främsta i svensk rockhistoria. Sedan har de inte blivit sämre och tidigare var de inte heller sämre. De har bara alltid varit förbannat olika. Och det på ett otroligt vackert sett. Broder Daniel har förutom själva musiken även  givit unga människor hopp i nästan tjugo år. Men även lönnfeta vita medelklassare som jag har kunnat krypa upp i allars våras Broder Daniels velourknä och låtit oss vaggas till sömns.

Men som sagt kan det nog ta ett tag innan BD står på scen igen. Men som Henrik Berqvist sa på sitt geniala glennianska sätt; Det är inte helt osannolikt att jag skriver några låtar och ställer mig på scen. Och det är inte helt osannolikt att flera BD-gubbar kommer stå där med mig.

Tony Wilson var en tevekändis som hade gjort litet fåniga inslag för BBC som alla gick ut på att han gjorde sig illa eller blev bortgjord. Han tröttnade givetvis på detta och började på Granada TV i Manchester som programledare för ett lokalt musikprogram. Programmen blev väldigt kända för att de spelade både post-punkband och punkband och därtill live. När Sex Pistols den 4 juni 1976 spelade på Lesser Free Trade Hall var det fyrtio betalande gäster. Några skulle komma att skapa The Happy Mondays, en skulle komma att starta Simple Red och fem av dem skulle bli Warsaw, som skulle bli Joy Division och som efter Ians död slutligen skulle bli New Order. Pistols viktigaste spelning följdaktningen. Men inte för Sex Pistols.

Tony Wilson hade lovat att han skulle uppmärksamma Joy Division på Granada, när de släppt sin första EP, viket de nu gjort och den stora dagen för deras tv-debut var äntligen där. Men Tony visade bara Ep:ns  konvolut och gav inte heller någon kommentar. Detta gjorde Ian Curtis så förbannad varför han nästa gång han stötte på Tony Wilson på en pub, strax innan deras egen spelning, skrev ett kort meddelande på en lapp som han gömde i handflatan, han gick snabbt fram till bordet där mr Wilson satt och konverserade ett annat ungt band. Ian drämmer handen i bordet och blåser röken i ansiktet på Wilson, som inte reagerar, Curtis: ”Du är en idiot, en kärring och en fitta är du”, Wilson: ”Varför är jag det?”, Curtis: ”Du spelade inte oss”, Wilson; ”Då gör jag det nästa gång”. Curtis återgår till bråket de har med ett annat band som skall spela samma kväll. Kvar vid bordet sitter fyra gapande tonåringar och en leende blivande producent för Joy Division. På lappen står det :

Joy Division

You´r Cunt!