Ikväll skall jag gå på Cirkus för att se den legendariska rockoperan The Wall. Det är The Australian Pink Floyd Show som bjudet på detta underbara spektakel.

Denna grupp sägs vara Världens bästa Floyd-coverband och ljud och ljus-show är den samma som när Pink Floyd uppträdde med the Wall i början på åttiotalet. Det skall bli riktigt kul faktiskt.

Jag återkommer med en resension av spelningen. Till dess; Skål!

I SvD recenseras i dag Ulf Lundells senaste platta Omaha. Enlig Elin Unnes på nämnda morgontidning ”bör man vara tre glas ner i en flaska vin för att förstå Lundell”. Jo jag menar det. I mitt fall krävs det förmodligast så mycket brännvin att allt eventuellt förstånd för länge sedan redan runnit ut.

Att då försöka förstå en springsteen-wannabee-gubbstrutt som gör ett überpatetisk plagiat på Springsteens Nebraska (1982) är faktiskt helt meningslöst. Skall man bli full och lyssna på textstölder föredrar jag ”…Kom Kom Atombomb…”

Mackan lista – Davids kommentarer

Låt mig börja med att säga: Fegis! Vågar inte rangordna!

10 – Girlfriend In A Coma

I något sammanhang var jag tvungen(?) att kolla upp vilken som kom först: Boken eller låten. Då upptäckte jag att boken kom fantastiskt mycket senare(!) och dessutom var döpt efter låten. Jag trodde att boken kom först. Hursomhelst; den är ju bra. Fast jag förstår inte riktigt texten. Vill han ha ihjäl henne eller?

9 – Half A Person
En fantastiskt bra låt som jag inte tog med (fan). ”Sixteen, clumsy and shy…”

8 – Some Girls Are Bigger Than Others
Åter en text som jag övertolkar ibland. En sämre version av ”Pretty Girls Make Graves”.  Platsar i alla fall inte på en topplista.

7 – Reel Around The Fountain
Har alltid tyckt att den är lite för slö. Gillar heller inte ordet ”patio”. Så det sänker.

6 – There Is A Light That Never Goes Out
Är medveten om att min relativt tråkiga placering av denna komposition kan uppfattas som tendentiöst. Men man tröttnar ju på även det bästa. När jag tänker efter så skäms jag över att jag inte vågade bortse ifrån den.

5 – Paint a Vulgar Picture
En given låt! För Mackan. Personligen tycker jag att den är skittråkig. Fast det har jag nog aldrig riktigt klargjort. Så nu vet du!

4 – Unloveable
Om han ändå hade kunnat göra bättre musik till en bra text.

3 – First Of The Gang To Die
Funderade också på att ha med den men tog ”The World is Full of Crashing Bores” istället. Också en som jag visste att Mackan skulle ha med.

2 – Everyday Is Like Sunday
En som jag hade bortsett ifrån helt och egentligen aldrig lyssnat på. Nu när jag lyssnar så är den ju rätt så bra. Fast inte så.

1 – Redondo Beach
Kollar den just nu på iTunes. Låter inte som min tekopp. Helt fel faktiskt. Chansen finns förstås att jag får kapitulera någon gång i framtiden. Fast den är rätt så liten.

Som jag misstänkte så blev våra val väldigt olika. Jag begriper inte alltid vad det är han lyssnar på i bitarna. Och ändå tycker han att ”Boy With the Arab Strap” är skitbra! Hur kan man tycka om den samtidigt som man tycker om ”Paint a Vulgar Picture”?!

David lista – Mackans komentarer.

Först vill jag också säga ett par saker. Girlfriend In A Coma är en parodi på medias syn på Smiths. Efter mycket snack om Morrisseys mörka texter skrev  han denna låt som ett skämt och samtidigt testa om folk fattade ironin. Det är med glädje jag konstaterar att David inte gjorde det.

För att tillfredställa Davids rangfetish har även jag (som Ni märkte) ordnat mina favoriter i en skala. Men Nu såga.

10 – How Can Anybody Possibly Know How I Feel
Tror att David tolkar in för mycket i denna ganska mediokra sång. Visst, en bra text men den håller knappast ens i melodifestivalen (som Morrissey för övrigt älskar).

9 – There is a Light That Never Goes Out
Även en blind höna…

8 – William it Was Really Nothing
Misstolka mig inte. Ingen av Morrisseys låtar är riktigt dålig (möjligen med undantag av Meat Is Murder) men denna är på gränsen till pekoral.

7 – The World is Full of Crashing Bores
En bra låt och ett givet val för min käre kusin. Texten bygger dock på en felaktig analys av männskligheten.

6 – Suedehead
Denna ger jag David. Den är bra. Jag glömde den.

5 – The Boy With the Thorn in his Side
OK. Men inte tio i topp.

4 – Girl Afraid
Under en livespelninga av Girl Afraid delade Morrissey ut rosor till publiken. En av cirka miljarder saker som Håkan snott av honom. En dålig låt och ytterligare ett exempel på att David föredrar spretiga kompositioner och dystopiska texter framför harmoni och melankoli.

3 – Pretty Girls Make Graves
Bra text men knappast en sång.

2 – Still Ill
Även denna typiskt David. Spretig och konstig. Postpunk när det är som sämst.

1 – This Charming Man
Samma sak här. Allt som jag älskar med Morrissey saknas. Förutom texten som platsar även på min topplista.

Ja vad skall man säga. Jag vet som vanligt bäst.

Mitt första band hette Defence 4 och sög fett det också. Men det hade attityd och vid vårt enda uppträde blev vi bejublade som rockstjärnor. Pär Lundmark (en liten nörd som spelade i ett nördigt men musikaliskt band) sa, efter vårt gig, att vi var rockens baksida. Det var nittonhundratalets underdrift.

Med Crimehouse fanns det emellertid en bra sak, eller rättare, en bra person. Klas Theorell. Klas är min bäste vän och därtill en formidabel sångare. Klas började i kyrkokören och var en sån som fick kärringarna att gråta floder i kyrkbänkarna. Den förmågan har han än i dag även om kyrkan är ett minne blott.

Jag och Klas blev kompisar genom musiken. Klas är några år yngre och i början var jag väl mindre entusiastisk men han sjöng bra och jag ville bli rockstjärna. Vi växte dock ihop och under en tid var vi i stort sätt en person. Låt mig därtill påpeka att under våra första år som kumpaner var jag den långe och smale och Klas den lille fete (Köttbullen). Nu är det, som alla vet, helt motsatta förhållanden.

1990 träffade vi två snubbar som kunde spela. Klas Lindström och Kent ”Kenton” Wennberg. De hade ett band men behövde en sångare och en textskrivare. Robic som vi hette var riktig bra. Elektronisk atmosfärisk pop. Vi var helt övertygade om att framgångens dagar bara var en fråga om när. Vi spelade in en Demo (som man gjorde på den tiden) i Holkya Studio i Älmhult. Samma studio som Creeps spelade in sin första platta i för övrigt. Men en kort tid därefter spreds vi ut över Sverige och bandet löste upp sig själv. En rolig tid. Min musikaliska karriär slutade där i de småländska skogarna, medans Klas än idag är en framgångsrik sång- och dansman. Nåja, sångman åtminstone.

Klas brukar skryta med att han sjungit med Kicki Danielsson och Jan Johanssen och allt vad det nu är. Jag är dock inte speciellt imponerad av just detta. Däremot borde Kickis och Jans polare vara stolta för att de känner en som har sjungit med Klas Theorell.

Så.  Nu har jag klappat medhårs så det räcker för tio år framöver och nyanserar därför det hela med orden: Nu mår Du va, Din jävla pjäxa?

Vill bara lägga till Broder Daniels Shoreline som en i raden av fantastiskt mörka och olyckliga kärlekssånger.

Är hemma i Värnamo på besök och kan som vanligt konstatera att Stockholm har sina fördelar och Värnamo sina. I går kväll var vi på lokal å det lokala Harrys och kan med ganska stor säkerhet fastslå att dj-kvaliten samt liveframträden inte står Värnamos sak bi. Men å andra sidan är det med värme jag ser på den tjugo meter långa kön utanför den helt tomma lokalen. När jag frågar den koola vakten om detta förhållanden svarar han kort och gott - Flödeskontroll. Det är humor.

Jag är en musiksnobb. När ett band jag gillar når en viss komersiell nivå börjar jag i regel tycka att de var bättre förr. Men det är nog ganska korkat som regel. I regel är det månde så att många indieband är bättre innan skivbolagen slår klorna i dem. Men långt ifrån alltid. Red Hot Chili Peppers, Metallica, U2, Nirvana, Depeche Mode, AC/DC, Slipknot, Belle and Sebastian, Kent med många, många andra.

Inte alls givet att dessa band blivit bättre när de blivit signade men det är ett dåligt argument att de blivit sämre bara för att de fått ett skivkontrakt. Ett bra band gör bra musik. Har bandet därtill integritet att stå emot idol-olaproducenter när de gör karriär är det inget problem. Problemet är att vi som konsumenter inte är kritiska åt båda hållen. Kan man urskilja ett bra band bland ett gäng lökiga wannabees borde man naturligtvis kunna plocka ut kavlitet bland ett gäng kända band.

Således bör man använda sin musikalitet när man utser vinnare och förlorare i musikvärlden och inte sin irrationella snobbhjärna. Eller med andra ord, lyssna på de artister Du tycker är bra oavsett vilken listplats de råkar ligga på för tillfället.

Är för första gången gången på ett år tvingad att mer eller mindre titta på Idol. Tvingad i mening att jag är hemma hos vännerna Anna och Klas (Jocke med Kniven är som vanligt med och dricker grogg) i Hillerstorp och Klas vill gärna att jag skall se på Johan Palm och bekräfta hans, enligt Klas, förträfflighet. Denne unge sång och dansman valde tydligen att sjunga Coldplay förra veckan. Och det är ju fina fisken. Få se hur han sjunger i afton.

Annars är det litet som ett gäng fjotisar som tävlar om vem som kan låta mest som en riktig artist. Fast på låtsas. Anna B. sjunger Nothing Compares (Prince) och låter så bedårande att jag nästan kräks. Fast det finns natrurligtvis en botten som skulle kunna utvecklas till något om bara hon får rätt producent och om hon bara får rätt låtskrivare och on bara förstår att begränsa och hushålla med sina känslor och om hon bara…

Men å andra sidan är Idol bara en dålig och utdragen kopia på lilla melodifestivalen. Så klart.  Jag sa att om Johan Palm väljer att sjunga Suede eller Radiohead (även om mina ogynna vänner inte tillerkänner mig denna spaning) denna vecka skall jag ge honom en chans. Han valde Suede. Det är gulligt och Johans juvala vibrato ligger ganska nära Brett Andersons riktiga dito. Men det blir inte mer. Inte ens när Lars (vad han nu heter) gör U2:s One blir det riktigt bra. Och naturligtvis. Inte sparka på den som ligger ned. Jo. Ställer man upp på ett spektakel där det är ungdomlig charm och oskuld som är måttstocken får man stå sitt kast.

Det finns talang i Idol men det är inte talang som vinner i Idol. Och om jag har fel vinner Alice S. eller Loulou L och då har jag gärna fel.

Musikmaskinen i Kanal 5 listar svenska folkets bästa 80-talshits. Mumma. Frågan är om de verkligen frågat folket. Nåja det är antagligast en akademisk fråga. Den sekundära frågan är således vem som har fel, Kanal 5 eller deras tittare. Och det är ju som alla vet samma sak eftersom kanalens unika egenskap är att veta vad deras tittare vill ha. Så till deras lista.

10. DANCE WITH SOMEBODY – Whitney Houston

Ingen lista i Världen har med denna låt på tio i topp om de inte är ironiska eller om det är en sämstalista. Även då har de med visshet jättefel då de i så fall skulle placera denna fekal på förstaplats.

9. I’M SO EXCITED – Pointed Sisters
En hit? Ja om försäljningslistorna helt plötsligt skulle vara musikaliskt objektiva.

8. TAKE ON ME – AHA
Aha, ett tecken på någon form av analysförmåga.

7. RED RED WINE – UB40
Fantastisk supalåt på High Chaparall (nej nej inte Filip och Fredrik) i slutet på  åttiotalet.

6. TAINTED LOVE – Soft Cell
Undantag möjligtvis men inte placeringen.

5. WALK OF LIFE – Dire Straits
Eller inte.

4. 9 TO 5 – Dolly Parton
9 to 16.30 heter det.

3. I STILL HAVEN’T FOUND WHAT I’M LOOKING FOR – U2
Nej just det.

2. FOREVER YOUNG – Alphaville
Bra för att vara sämsta låten på den kanske tjugonde bästa synthskivan mellan 1982 och 1995.

1. BORN IN THE USA – Bruce Springsteen

Hallå eller.

Nu kommer min egen lista, normativ, utan inbördes rangordning och helt rätt i sin totala påverkan av mig själv och hur jag tycker just nu. Helt enkelt adevkvat med ett mer adekvat ord.

Depeche Mode – Lie To Me

Kraftwerk – Computerwelt

Union Carbide Procuction – Cartoon Animal

Dire Straits – Sultans Of Swing

The Pixies – Here Comes Your Man

The Smiths – Paint A Vulgar Picture

Depeche Mode – The Things You Said

The Cure – In A Forest

Pink Floyd – Comfortably Numb

Secret Service - Oh Susie

Depeche Mode – Somebody

Skriver jag dylig lista om en vecka blir resultatet förmodligen ett helt annat (och eventuellt tio låtar). Men jag är ju inte någon uppslagslista i musikalitesfrågor utan en helt vanlig musikspanare från Forsheda.