Håll Till Godo!

Sundaymorning rekomenderar att Ni önskar en låt via sms och därmed bidrar till kampen mot barnhandel!

Klicka här för att önska en låt!

Rösta på dem här: Kulturbloggen.com on MTV!

Denna musik passar, förutom som bakgrund till skapandet av texter, utmärkt i hotellbarer av den internationella och litet lyxigare sorten. I hotellbaren passar den förmodligen så bra för att ingen annan musik fungerar där. I stora rum med högt till tak kan man inte ha ingen musik. Detta då det antagligast skulle få människornas röster att eka och därmed successivt öka i styrka till den grad att baren i sig skulle bli hel överflödig.

Då samtalet tillsammans med söta cocktails oftast är huvudsaken i en hotellbar måste man spela musik som inte stör samtalet men  samtidigt dämpar överhörandes effekt och då är det bara intetsägande feelgood-musik som ingen retar sig på som är möjlig. Så måste loungemusiken ha fötts. Och då  besök i hotellbarare inte helt sällan förknippas med välbehag förstärks intrycket av att må väl även om musiken spelas i en helt annan miljö varför denna genre utvecklats till i många stycken inte alls  särdeles meningslös. Inte ens innan man börjat lyssna på den.

Men förutom The Rat Packs mer substansiella bidrag till denna musikkonst finns det en hel rad med rent av irriterande oförargerliga artister som konkurrerar om SAS Radisons ljudrum. Några av dessa herrar och damer listar jag här nedan blott för att ge Er en glimt av denna fantastiska och  skönt meningslösa ljudvärld. Detta givetvis utan någon speciell tanke med den inbördes ordningen som de faktiskt listas med. Håll Till Godo!

Richard Anthony

Klaus Wunderlich
Richard Clayderman
Roger Whittaker
Antônio Carlos Brasileiro de Almeida Jobim (givetvis)
Nouvelle Vague

Samtidigt söker ett antal artister mjölka situationen med sina egna låtar som hyllar eller dissar det kungliga spektaklet. Det är allt ifrån Lars Winnerbäck och Henrik Orwander till Kerstin Dellert och Sten & Stanly och en hop andra mer eller mindre begåvade artister som försöker slå sig in i den rojalistiska folksjälen. I stort sätt allt är bedrövligt övertydligt. Åt det ena eller det andra hållet.

Det är samma symtom som när Sveriges olika landslag skall dra ut i fält. Alla vill göra den där vm-låten som om 20 år kommer väcka de yra sommarkänslorna till liv igen. Trots att GES gamla dänga är en dålig låt tar den mig ändå tillbaka till Statshotellet i Värnamo den där sommaren 1994. Men det beror inte på låten. Känslan vi hade under vm 94 var det närmaste vi svenskar kommer en gemensam nationell känsla. Bröllopet på lördag saknar den digniteten. Som väl är.

.

Halden ær en helt unik plats på flera olika sætt. Førutom att det var hær Kalle Dussin togs av daga och att staden ær en vældigt vacker plats, finns hær dessutom ett levande och sjudande musikliv.

Halden har ungefær trettio tusen innvånare i kommuen. Ungefær som Værnamo med andra ord. Men dær Værnamo har kyrkor och små plastindustrier har Halden pubar och restauranger. På sommaren manifesteras denna rika kultur genom trubadurer, utekonserter och inte minst med Norges motsvariget till Allsång På Skansen: Allsång På Grænsen. På vintern ær det som alltid litet mindre puls men ændock lite rusigt.

De senaste åren har Norge vuxit som musikland. Band som Kaizers Orchestra, Lindstrøm, Røyksopp och Donkeyboy har satt det norska trolska fjordsoundet på den musikaliska værldskartan. Men på samma sætt som ingenting kommer från ingenting har alltid det som gror sina røtter i næringsrik mylla. Halden utgør en av de frodiga jordarna som den nya norska musiken har sin grund i.

Som barn var vi varje sommar i Halden på væg upp eller ned från fjællen. Då på den tiden var staden sømnig, skitig och ganska menløs.  Med tiden och med en allt starkare ekonomi har Halden vuxit till en liten pærla vid Ringdalsfjordens væstra strand. Den magnifika fæstningen vid Fredriksten utgør fonden før tusentals små vita træhus och alla de som dæruti bor.

Men det geografiska læget och den gda ekonomin ær inte i sig nog før att førklara Haldens nuvarande status. Genom alla år har musiken varit central hær. En pub utan levande musik ær inte att tænka på helt enkelt. Och allt eftersom har Halden blivit ett namn som tas på størsta allvar i det norska musiketablissemanget. Kritiker och artister med tillhørande entourage vallfærdar till den norsk/svenska grænsen før att lyssna på och prata om musik.

Mitt favorithak heter Siste Reis. Det var hær man førr om tiden tog en drink i væntan på tåget. Nær jag før førsta gången satte min fjuniga fot på Siste Reis møttes jag av en vægg av ciarettrøk, ruffiga mænniskor och The Sonics. Vi hade varit på en større familjetillstælling och hade således klanderfria svarta kostymer på oss. Vi væckte en viss uppmærksamhet då de øvriga prissarna i lokalen mer drog åt Robert Smith-hållet vad beklædnad anbelangar.

Nær jag klev fram till baren och frågade om det gick før sig att ønska musik var det med viss tvekan den skivvændande bartenden nickade bifall åt min fråga. Skivsamlingen på Siste Reis ær imponerande. Chansen att få høra Sonics eller Pixies på Harrys i Værnamo ær førsumbar men eftersom Værnamo ær min enda referens før hur en småstads kultur låter var jag aningen skeptisk nær jag frågade om han ville spela Velvet Underground. Min tveksamhet førsvann emellertid ganska snabbt nær  han tittade upp på mig med ett helt nytt ljus i øgonen och sa: ”Velvet ja, Ackurat”. Och sen blæddrade han fram en livevinyl med Velvet från 68 och spelade från børjan till slut.

Trots att bloggen inte ser ut som den skall publicerar jag ändå intervjun med Jerry Williams. Håll Till Godo!

När Jerry Williams gör en av sina bejublade shower på Tyrol denna vinter får Sundaymorning en exklusiv intervju med den gamle rockräven. Varm och rolig som Jerry är smittar han av sig både på musiker, publik och på mig och MusikYngve som stod för frågorna denna afton på Grönan.

När vi kommer in de långa och trånga kulvertarna under Tryols scen på Gröna Lund denna torsdagskväll i februari möts vi av värme. Alla vi träffar hälsar, bjuder på kaffe och undrar nyfiket var vi gör där. Och när vi svarar att vi skall se showen och sedan intervjua Jerry blir de entusiastiska och börjar prata väl om Jerka. Och det märks att detta är ett gäng som trivs tillsammans. Showen som heter Dynamite bär med sig denna värme och levererar den rakt i knät på den förväntansfulla publiken.

Det är bra scenografi, snygg koreografi och elegant gungande klassisk rock n rall. Precis som det skall vara på Jerry Williams. Med några roliga anekdoter bryter Jerka skickligt upp föreställningen i olika delar. Lagom mycket snack. Några låtar kanske blir litet tråkiga men det beror förmodligast mer på min kunskapsbrist vad gäller tidig rock än någonting annat. Men för den som gillar Jerry Williams måste det varit en perfekt kväll.

Efter konserten blir vi hämtade av min vän Micke Martinsson som även ingår i bandet som bakgrundssångare och dansare. Det är även han som ordnat med detta exklusiva möte. När vi kommer ned i logen står Jerry i bara kalsongerna och ber oss vänta ett slag. Efter några minuter kommer han ut, iförd träningskläder och någon form av badtofflor  och sätter sig en av gruppens två sjuttiotalssoffor.

SundayMorning: När Du började spela rock var det i en tid då svenskarna hade för vana att klappa takten på ett och på tre. Var detta något som Du tänkte på?

Jerry Williams: Nae. För mig var det ganska lätt. Jag tyckte att det svängde bara. Jag spelade ju kvarpa (klarinett) när jag var ung och lyssnade ganska mycket på New Orleans-musik och så. Det var väl inte något som jag gick i gång på totalt.  Men det var schysst musik. Det svängde.

SM: Många som växt upp med rocken brukar kunna vittna om ett ögonblick eller en speciell låt som förändrade deras syn på musik. Har Du något sådant ”kodak-moment”?

JW: Ja. Asså när det blev så där speciellt var när jag hörde Long Tall Sally med Little Richard. Det var en polare som hette Abbe som spelade den. Den fanns inte att köpa här just då. Men han hade den hursomhelst på något sätt. Det fanns ju lite Bill Haley och så där men inte Little Richard ännu. Jag vet att vi spelade den så starkt det bara gick. Och han skrek hela tiden Little Richard. Men det gick jag i mål på riktigt så där ordentligt alltså. Innan var det mer Perry Come och Sinatra och sådär. Och dom körde ju litet soft så där i smoking och fluga och så där. Sen kom den där jävla galningen Elvis in i Jeans och jeansjacka och vände upp och ned på allting. Och det gick jag också i mål på riktigt ordentligt. En del grejer man hackade i sig då var ju rena skiten, men en del står sig än i dag.

SM: Showen ikväll var väldigt direkt. Det var rak och enkel rock n rall. Hur gör Ni för att undvika att det blir överdådigt och överproducerat?

JW: Ja det går ju att krångla till det så att det stannar. Så det får man ju passa sig litet för.

SM: Tror Du att det är viktigt att ha en bred musiksmak för att bli en framgångsrik artist i längden?

JW: Njae. Alla lyssnar väl på… fast… men Otis Redding och James Brown och de där så började ju rocken spreta åt alla möjliga håll. Och det var ju tur det. Annars hade det stendött alltså. Om det bara hade varit som det var 59 då hade det blivit skittråkigt. Man ser ju utvecklingen hela tiden. James Brown rippade Little Richard och Prince rippar James Brown. Alla snor av varandra. Det är litet poängen med musiken. Och Elvis också men han snodde från de svartas musik och så la han till sitt eget. Och det är viktigt. Att man har kvar kärnan. Det går inte bara att rippa rakt av. Då blir det bara såna här fåntrattar som springer omkring I elviskostymer I Las Vegas.

SM: Du har ju spelat ihop med Beatles. Hur var det?

JW: Ja fast det är det ju många som gjort. Man blir ju inte bättre för det.

SM: Nej det ju sant. Men det går ett rykte som säger att George Harrison ville säga upp sig från Beatles och provspela för Ert band The Violents.

JW: Nae. Ne alltså. Dels åkte vi turné med dom här (i Sverige). Men det första giget vi lira ihop var på Star Club I Hamburg. Och den som var top of the bill då var Little Richard och inte Beatles. Så alla snacka med alla då. Men hursomhelst ville Hasse Rosén som lira gitarr The Violents lägga av. Och han både var och är en jävligt bra gitarrist. Och vid den här tiden fans det jävligt få bra gitarrister. Eftersom jazzsnubbarna som kunde lira hatade rockmusiken ville de inte heller spela med oss. I USA var det tvärt om. Jazzsnubbarna hakade på tåget I stället och gjorde det bra istället. Men här var de nog lite sura för att vi snodde deras jobb helt enkelt. Så när Hasse sa att han skulle sluta fick vi lite panik. Så det var faktiskt Hasse själv som sa, “Fråga den där” och så peka han på Harrison (ha ha). Men vi tyckte inte att han var speciellt bra ens. Men de var ett skitbra band, Beatles. Men det var ju inte så där att man ramla baklänges. Men sen när vi lira andra svängen med dom hade de ju fått en ap-hit med She Loves You. Och då var de ju jättestora.  Men Harrison snackade inte så mycket. Men McCartney var ju lätt att snacka med och Ringo var lätt att snacka med.

SM: Och John då? Det sägs att han nöp Dig I arslet.

JW: Han skulle vara en kul kille sådär men jag tyckte inte att det var så kul. Men dom röjde bra och man stod allt litet och studsa när de lira. De var ett bra band.

SM: Du har ju aldrig sökt dölja Dina politiska åsikter, men Du har inte heller predikat. Är det ett medvetet val? En medveten balans?

JW: Nja. Asså, när man lira vill man ju lira så att det blir så bra gig som möjligt. Jag skulle nog inte göra mig som en agitator. Men om någon frågar så är det klart att jag säger vad jag tycker.

SM: Är Du mer eller mindre kommunist  än Lars Ohly?

JW: Det är nog samma faktiskt. Men jag behöver ju inte vara taktisk (ha ha). Men jag tycker han är bra.

SM: Du lockades aldrig av proggrörelsen?

JW: Nej, men det klart vi var polare. Hoola Bandoola var bra och dom träffade vi en del ute på gig. Men jag körde mitt och de körde sitt. Men det var ju många gäng där som man tyckte var litet väl krattiga. Men när jag hörde Peps för första tänkte jag va fan är det här. Det liknade inget jag hört förut. Jag kom inte ens ihåg vem som var top of the bill. Jag kommer bara ihåg hur bra Peps var. Han är grym. Helt klart asså.

SM: Det har blivit ett antal framgångsrika krogshower för Din del genom åren. Varför tror Du att denna form passar så bra för Dig?

JW: Men det vi gör är ju bra livemusik och alla kan ju känna om det gungar. Och sen är det lättillgängligt helt enkelt. Man får inte ta det för allvarligt bara. Men man får inte ta det med en klackspark heller så att man lallar bort det. Det funkar inte. Men man står och faller med bandet. Det är inte bara att plocka ihop de bästa musikerna, de måste funka ihop också. Laget är större än jaget. Och det gäller här som fan.

SM: Hur länge tror Du att Du kommer att hålla på?

JW: Man får väl hålla på till man blir en jäkla fåntratt (ha ha). Ne, jag vet inte.  Det är alltid en massa prat och planer som det inte blir något av. Men så har det alltid varit så vi får väl ser hur det blir.

SM: I Filmen G hävdar Du att Suzuki Katna -82 är den snyggaste hoj som någonsin gjorts. Tycker Du det fortfarande?

JW: Nej det tycker jag nog inte. Men det sjunger fortfarande bra I den. Det går nog fortfarande att väcka kärringarna på Sveavägen om man drar på litet (he he).

Klockan börjar närma sig halv ett på natten och Jerry börjar titta på klockan. Han ler och tackar för vi intresserat oss för honom en stund. Sen tar han I hand och försvinner ut I den kalla och mörka stockholmsnatten.