I juni släpps den senaste i raden av Stones-dokumentärer. Stephen Kijaks (född 1969), Stones In Exile berättar om när Stones blev ett med den europeiska kultureliten på den franska rivieran i början av sjuttiotalet. Detta är tydligen en nykter och litet distanstagande dokumentär som söker visa upp den dubbelmoral som var brukligt under denna tid. Och då tänker jag inte på Stones eventuella ambivalenta moral utan på den brittiska skattemoralens fel och brister. På samma brutala sätt som skattemyndigheterna i Svergie skrämde iväg Ingmar Bergman,  jagade engelska myndigheter iväg de fem rebellerna i Stones till ett soligare och mindre befallande samhälle på den franska solkusten.

Resultatet av denna exil blev en av rockhistoriens renaste och bästa rockplattor, Exile on Main St. Men om detta hade de brittiska skattemyndigheterna förmodligast inte en aning om när de skickade kvarskattesedeln till Mick Jagger.

Apoliva – För svenska förhållanden from Apoliva_filmblogg on Vimeo.

För en otränad varelse kanske denna insikt ter sig som en produkt av filmens dramaturgi. Och förvisso är det en fantastisk film. Men detta mest på grund av musiken och hur denna används för att fläta samman människan Ray med hans musik och hur denna skapade ett helt nytt sätt att förhålla sig till musik. Dramaturgi förvisso men det är musikens dramaturgi som är tongivande inte filmens i sig.

Det Ray Charles gjorde var att han rev en av de sista moraliska murarna – den mellan religion och andlighet å ena sidan och individualism och kroppslighet å andra. När han smälte samman sexualiteten och smärtan i blues och r&b med country var han redan då unik. Men när han lade dit det sakrala elementet i form av söderns svarta gospel var ekvationen löst. Grunden för modern rock och popmusik var gjuten.

Dessa kulturella möten skapade nya kulturer och subkulturer. Nyckeln ligger i att upptäcka något nytt som gör att man lyssnar på ett annat sätt. Dessa blandningar kan i bästa fall växa till äppel och kanel. Ray Charles musik är ett målande exempel på detta.

För ett par år sedan bestämde jag och mina kusiner oss för att medels skrivet brev förmedla denna barndomens minnen till Gösta. Sagt så skrev vi till verket. Efter en natt i Ljungby tog vi så till pennan och förklarade vår kärlek till vår egen musikaliske vagga.

Men han svarade aldrig. Jag menar hur många beundrarbrev kan han få nuförtiden? Jag tror dock bättre om Gösta än att han skulle vara blott nonchalant. Att han skulle avfärda vår hyllning som en i mängden av tonårsflickors kärleksförklaringar fann jag som högst osannolikt.

Jag antar att han inte svarade på grund av att han tolkade vårt brev ironiskt. Jävlar Schyffert. Inget tas längre på allvar. Säger jag att jag gillar schlager säger folk: Ja Ja! Talar jag om min familj på ett romantiskt sätt skrattar omgivningen ”förstående”. Och om jag säger att jag mår skit hälsas jag med hurrarop.

Ironi är ett användbart språkligt vapen när det inte är ironiskt att vara ironisk. Eljest är det endast förtärande. Inte för att brevet till Gösta är av yttersta vikt för mitt välmående (ironi?) men som illustration för vårt språkliga klimat duger det gott. Varför går det inte bra att tycka om något på riktigt? Varför måste man vara sarkastisk när man säger sig gilla Peter Jöback? Varför skojar man när man inte skojar?

Gösta Linderholm är kanske inte den största gåvan till svensk musik, men han är min Gösta. Och oavsett om han struntar i mina brev så är han alltid min farmors trygga soffa.

Första gången Patrick träffade Mike var på en middag. Mike sa intet om vem han var, men när Patrick sa att han var svensk visade det sig att även den forne Beach Boyen hade svenska anor. Och inte nog med det, hans mor hette Ståhl och var från Småland. Kanske en forna släkting till Patrick med andra ord.

Detta är hur fränt som helst i sig självt men än fränare är naturligtvis att Mike Love eventuellt kommer att skriva här på Sundaymorning.

Jag kommer att skriva speciellt om The Beach Boys inom nyss. Men låt mig bara läsa på en aning först!

Jag håller just nu på att läsa en biografi om en av de största popgrupperna genom tiderna och fick då känslan av att denna grupp många gånger begränsade sig själva då omständigheterna för deras skapande inte var de bästa. Bara för att konstatera att deras bästa låtar låtar skapades just i tider då ramarna begränsade dem. De knutna armarna skapade en kreativ miljö som öppnade vägar som annars inte varit möjliga att följa.

Gruppen jag talar om är naturligtvis ABBA.

Det är i dag svårt att få grepp om hur ABBA i sanning uppfattades av sin samtid. Det är lätt att konstatera att gruppen blev lovligt byte för sjuttiotalets kissnödiga vänsterideal. Och det är också lätt att se hur stora de var i Europa, Japan och framförallt i Australien.

Nu är ABBA kult och alla gamla frågetecken är för länge sedan raderade av massornas tryck. Men vad var det som gjorde ABBA? Vad vad det som gjorde att hela kontinenter stannade upp när dessa fyra (varav två var smålänningar) svenskar visade sig på teve? Vad var det som fick en hel Värld att förtjusas eller förargas?  Vad var det som gjorde ABBA till den men säljande gruppen efter The Beatles?

När Benny och Björn båda växt upp i trygga och välmående miljöer hade Agnetha en mer otrygg barndom i ett arbetarhem i Jönköping. Och Anni-Frid var ett så kallat tyskbarn i Norge. Föraktad som hon och hennes mor var tog mormodern över ansvaret för den lilla flickan och flyttade till Sverige.

Då Björn Och Benny åkte land och rike runt med Hep Stars och Hootenanny Singers kämpade Frida och Agnetha med sina självbilder i olika små jazz- och dansbandsorkestrar. Björn och Benny, två musikaliska genier, förstod i grunden hur man skulle göra en bra poplåt. Frida och Agnetha hade i stället en sorgsen och melankolisk syn på musiken. Kombinationen av dessa ideal kom att bli ABBA.

Stickan Andersson som var en tidig Bert Karlsson var en riktig arbetargrabb. Med den äkta viljan att lyckas. Och med en musikalisk ådra därtill kom han att bli den sista pusselbiten i sagan ABBA.

När ABBA 1973 ställde upp i melodifestivalen med Ring Ring var det av en anledning: Stickan förstod värdet i att tävla och exponeras i Eurovision Song Contest. Det var av yttersta vikt att vinna den svenska uttagningen. Och Stickan var förvissad om att Ring Ring skulle vinna. Men det gjorde den inte. Detta ledde till två saker. Stickan Andersson kom att klaga på juryn i svenska melodifestivalen på ett sådant sätt att svensk media kom att hata Polar Music och ABBA i tio år. Men det kom också att innebära att Stickan, Björn och Benny analyserade bristerna med Ring Ring och gjorde bättre.

När ABBA vann i Brighton med Waterloo blev det starten på en fantastisk men samtidigt tragisk saga. ABBA strävade efter att skapa perfekt popmusik. Vilket de med råge lyckades med. Men det var inte utan uppoffringar.

ABBA var en lyckad kombination i den mening att det var fyra individer som var och en på sitt sätt tillförde lika mycket till kollektivet. Men helheten byggde samtidigt på balansen mellan dessa fyra människor. Förhållandet mellan Björn och Bennys låtskrivande, Stickans marknadsföring och Frida och Agnetas sång var sårbart och kanske just därför så oslagbart.

Efter framgångarna i Europa, Australien, England, Japan och USA tog ABBA slut. När bandets medlemmar slets i från varandra på det privata planen slet samtidigt fansen sönder det sista som fanns kvar hos ABBA som grupp. När Frida och Benny skilde sig var det spiken i kistan.

När Dancing Queen nådde topplistorna var det i någon mening även toppen av ABBAs karriär. Efter denna perfekta balans av pop och melankoli tog dock sorgen och saknaden över. Saknaden över det som en gång varit och sorgen över brusten kärlek och förlorad vänskap. Detta ledde dock till några av de bästa låtarna ABBA någonsin gjorde.

Jag tror att alla dessa element tillsammans är förklaringen till gruppens storhet. De kunde schlager, de kunde pop och till slut kunde de också skriva låtar som berörde på ett mänskligt plan. Och inte fören i slutet kunde de förena dessa tre.

ABBA är stora därför att de var mindre marknadsanpassade än alla andra. De gjorde hela tiden vad de ville och de var extremt begåvade.

Håll Till Godo!

.

Vad är det då som gör David Bowie till en av de största? Ja, för det första är han en formidabel låtskrivare och textförfattare. Men han har därtill förmågan att göra ganska svår och konstig kultur lätt och folklig. Hans glammiga melodier kommer med ett paket av estetik, känslor och en samtidsförståelse som är helt unik. Bowies musik ger en känsla av att stå utanför allt annat. Bowie bjuder in men håller ändå distansen. Rymd och atmosfär blandas med intimitet och samhörighet. Bowie ger mig perspektiv samtidigt som han skänker den närhet och trygghet som krävs för att jag skall kunna känna något inför detta stora och universella hela.Förutom detta har David Bowie hela tiden haft förmågan att förnya sig själv och sin musik med tiden utan att förlora sin identitet. Madonna ha samma förmåga ehuru hon på intet vis eljest bör jämföras med David Bowie. Bowie har hela tiden legat ett steg före. Det har aldrig gått att förutse hans nästa steg. Detta ger en pågående förväntan och spänning hos publik och hos kritiker som tillsammans med hans populärmusikaliska färdigheter och anpassningsförmåga gör honom till en av de absolut största artisterna genom tiderna.

Vid denna tiden var det indie som gällde och publiken hade förmodligen förväntat sig något i den stilen när Hypnosia steg på scenen. De var nästan blott pojkar i långa raka frisyrer. Efter hälsningsfrasen ”we are Hypnosia” slog den stenhårt mörka och tekniskt perfekta musiken emot publiken, som först bara stod gapande och tysta. Men efter en halv minut var succén ett faktum. Folk blev som tokiga och jag tror mig veta att Hypnosia varken tidigare eller senare upplevt denna publikkontakt. Och än idag får jag nostalgiska kommentarer om detta band och denna magiska kväll på Sivans i Växjö.

Nåväl. Tiderna förändras och band splittras. Kusinen Calle gick vidare i livet och ubildade sig och allt det där, men han höll hela tiden kontakten med musiken. Han spelade inte i något band men gitarren var en ständig följeslagare. Och förra året träffade han ett gäng musiker som behövde en ny basist. Lägligt nog hade Calle just tagit upp basen som förstainstrument. Och eftersom bandet fattade tycke fick han plats i bandet som heter The News och som ironiskt nog spelar en typ av Indiepop.

Bandet som har sin bas i Malmö och Köpenhamn kommer inom kort ut med sina första låtar. Jag vet knappast hur de låter ännu men Sundaymorning kommer att följa utvecklingen med intresse. Litet nepotism får jag allt unna mig.