Bowie – popens landsfader
Det finns många bra artister och band. Det finns dessutom en hel del som är riktigt bra. Sen finns det ett ytterst fåtal som helt enkelt går utanför. En av dessa artister är David Bowie.
Jag har skrivit litet om denne androgyne man från Mars litet i periferin tidigare. Men aldrig helt ägnat ett inlägg åt honom. Men då Värnamoprofilen och författaren Thomas Lund påminde om att Bowie kommit litet i skymundan kom jag på bättre tankar.
David Bowie slog igenom 1969 med den fantistiska Space Oddity. 1972 kom den än mer legendariska The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars. Därefter radade han upp den ena storheten efter den andra. Det är bara att ta en snabb titt på hans diskografi så förstår man hur stor han är.
Vad är det då som gör David Bowie till en av de största? Ja, för det första är han en formidabel låtskrivare och textförfattare. Men han har därtill förmågan att göra ganska svår och konstig kultur lätt och folklig. Hans glammiga melodier kommer med ett paket av estetik, känslor och en samtidsförståelse som är helt unik. Bowies musik ger en känsla av att stå utanför allt annat. Bowie bjuder in men håller ändå distansen. Rymd och atmosfär blandas med intimitet och samhörighet. Bowie ger mig perspektiv samtidigt som han skänker den närhet och trygghet som krävs för att jag skall kunna känna något inför detta stora och universella hela.
Förutom detta har David Bowie hela tiden haft förmågan att förnya sig själv och sin musik med tiden utan att förlora sin identitet. Madonna ha samma förmåga ehuru hon på intet vis eljest bör jämföras med David Bowie. Bowie har hela tiden legat ett steg före. Det har aldrig gått att förutse hans nästa steg. Detta ger en pågående förväntan och spänning hos publik och hos kritiker som tillsammans med hans populärmusikaliska färdigheter och anpassningsförmåga gör honom till en av de absolut största artisterna genom tiderna.