Bob Dylan – rena lotteriet
Den 23 mars skall jag gå på Dylan med min egen lilla hustysk. Han gillar Dylan. Minst sagt. Han har säkert sett honom fem, sex gånger. Själv har jag sett honom tre gånger. Alla som sett Dylan mer än en gång vet att det är något av ett lotteri. Ibland spelar han låtar som ingen hört och om han spelar något känt går det ändå inte att höra vilken låt det är. Gitarren kan vara ostämd och munspelet låter som en svårt plågat katt. Men ibland ler han.
När Bob Dylan ler har han trevligt. Han ler inte för att behaga. Han gör överhuvudtaget intet för att behaga. Men när han ler vill han spela bra. Och då är det bäst.
Dylans känsla för musik är unik. Han har gjort några av de starkaste låtarna i rockhistorien ehuru det sällan har varit han själv som gjort dessa låtar kända. När Dylan ler kan det hända att han spelar några av dessa pärlor. Och dessutom spelar dem väl. Då är han svårslagen.
Hoppas får vi väl göra att det blir bra i mars. Om inte kommer han högst förmodligast tillbaka igen och då kanske med ett brett leende på läpparna.
Tags: Bob Dylan
januari 25th, 2009 at 11:29 f m
Det gör inget om Dylan spelar dåligt eller klantar sig; sånt köper man. Men det är trist när han bestämmer sig för att spela sina tråkigaste blues-tolvor och det kommer flera på raken.
Vad som är jobbigt är att Stockholm är första anhalt på Europa-turnén så man har fan ingen aning om hur låtlistan kommer att bli.
Men Like a rollin’ stone och Watchtower blir det nog.