Kent – klarar sig utan bluesen
”If you can’t dig the blues you got a hole in your soal”. Orden är B.B Kings (trodde att det var B.E King men han var google-oskuld eller inte på riktigt) och det kan hända att han har rätt eftersom många rockband (nästan alla) har någon form av blues i sig. Undantaget numero uno i Sverige är naturligtvis de ångest-romantiskas riksförbunds hovsångare, Kent.
I julas hyrde jag och min Syster-Yster med familj en liten gård utanför Katrineeholm. Barnen kunde leka med djuren och det var lantligt som fan med emililönneberga-kök och hela fadderitten. Ja Ni vet, praktiskt tag de bästa delarna i Astrid Lindgrens samlade verk. På juldagen fyller jag år (till skillnad från Guds pajk) och därför fick jag välja aktivtet för tre vuxna och fyra barn (Finnen inkluderat (internt)). Det regnade, blåste och det var ungefär 5 grader varmt. Vi åkte självklart till Eskilstuna. In och ut och runt staden i flera timmar i hopp om att insupa samma svarta magi som av Kent bakats i denna mörka, gråa och übertråkiga lilla stad. En vecka senare i Stockholm kom den: Känslan, som jag hatar att älska men samtidigt älskar att hata och som likt ett frö växte känslan inom mig och fick mig slutligen på våren i år att ta beslutet att lämna den trygga tillvaron i Värnamo och flytta upp till Stockholm. Igen. Tack Kent.
Kent har det som krävs för ett icke bluesbaserat rockband. Alla som hatar Kent har ett hål i själen. Men dessa påstått hatfyllda människor finns inte på riktigt. Det finns bara människor som är värdeneutrala inför Kent och de som älskar Kent, alla andra ljuger även om de inte är medvetna om det. I sista scenen i filmen, Så Nära Får Ingen Gå (ett år med Kent) frågar filmens skapare Per Sinding-Larsen, Jocke Berg om vad han önskar mest med Kent. Jocke Berg grunnar ett tag (på riktigt) och efter tio sekunder säger han – Det är nog att tillockmed de som hatar oss skall gilla oss. Per Sinding-Larsen replikerar då (första och enda gången hans röst hörs i filmen) – Har ni inte kommit dit redan? Jag har hört massa med folk som säger – fan jag hatar Kent men de är ganska bra. Om man lyssnar på dem så är de ganska bra. Fin.
Min teori är att de som hävdar att de hatar Kent (eftersom de hatar är de engagerade och därmed kvalificerar de till analys) i själva verket är rädda för att besöka de platserna i själen som i stort sätt är nödvändigt om man skall fårstå Kent. De värdeneutrala är kanske även de morsgrisar, men de är litet smartare och undviker de stora orden bara för att slippa konfronteras med sin dödsångest. Men nu fick De allt fikon. Flummigt som fan men jag tror att det finns åtminstone en gnutta sanning i detta resonemang.
Kent engagerar som sagt och de berör. Bara där har de halva inne. Jocke Berg sa dessutom att – om vi inte kan få de som hatar oss att erkänna att vi är bra, kan vi åtminstone få dom att hata oss ännu mer.
Kents musik är som en sattelit som kretsar kring en Värld av känslor och tragik men på grund av avståndet ser man inte de vulgära detaljerna, bara mörkrets kalla och nakna skönhet. Jag tar ju inte bara en kula för Kent utan som Ni vet även för Depeche Mode. Och det är också litet anledningen till mina eviga bloggiska adjektiv å DM:s vägnar. Kent gillar nämligen DM och som ett tecken (har kentfilmen på i bakgrunden) hörs nu tonerna av DM:s It´s No Good och jag får ett helt jävla hav med vatten på min kvarn. Kan jag få någon i Kent att läsa min blogg skulle jag kunna bli polare med dem. Sån pellejöns är jag.
Ni som gillar DM och inte Kent gillar antagligen DM av helt fel skäl eller så vågar Ni inte cirkulera den Värld som Kent är så inihelvetes satans jävla bra på.
Tags: Eskilstuna, Kent, PSL