Pink Floyd – Bättre live än på nätet
Sitter och tittar litet slött på Pink Floyd-dokumentären på svt och kommer på att jag varit otroligt dålig denna veckan vad gäller kulturkonsumtion å Pink Floyd, med tanke på att två av bandets medlemmar var i Stockholm i veckan för att hämta sitt Polarpris. (Någon länk till Floyd blir det inte eftersom de bara säljer en hop med krimskrams där). Hade gärna sett gratiskonserten i Kungsträdgården och hade tänkt att blogga varje dag om detta spektakel.
Nu får jag dock ett bra tillfälle att berätta om Roskilde 2006 där vi såg Roger Waters framföra The Dark Side Of The Moon. Vi var ett stort gäng detta år, då en av vännerna fyllt 40 och fått biljetten i present och detta medförde att de vanliga gratulanterna som var mindre vana festivalbesökare fick den stora äran att åka med till festivalen. Hursomhelst hade jag och min kusin Calle varit på området sedan måndagen för att säkra tältplatser och supa in sig i stämningen. När de övriga kom på onsdagen var vi med andra ord i toppform redan. Problemet var bara det att jag en tid tidigare påbörjat en lithiumbehandling och nu hade jag kraftiga biverkningar av det potenta läkemedlet. Bland de svåraste var kraftiga handskakning, som med lätthet kan misstolkas, vilket jag själv gjorde eftersom jag inte hade en susning om läkemedlets karaktär eller dess biverkningar. Jag trodde att det var spriten som gjorde detta med mig (den förbättrade sannolikt inte heller situationen) och jag började tro att människor runt omkring mig såg på mig som en försupen fet gubbjävel (var då 35). Denna självbild växte sig allt starkare under festivalens gång och väl framme vid Roger Waters, som var den sista spelningen på söndagen, var jag ett fullkomligt närvrak. Lägg där till en för kvällen inhandlad örtcigarett som höll en så undermålig klass att den hade kunna få den mest stabile att bli aningen nojig. Jag var som sagt redan nojig och med detta fulröka gick jag fullständigt i golvet, eller taket hur man nu skall uttrycka det. Jag fick hursomhelst för mig att alla 65 000 på konserten såg mig och det med avsmak. Detta blev bara värre under föreställningen och släppte först efteråt när jag påtalade mitt lilla dilemma för mina goda vänner. De skrattade bara sina varma skratt och så var det bra med den saken. Trots detta har denna konsert satt sig på den själsliga näthinnan som en mycket trevlig sådan. De nojiga minnesbilderna är helt av intellektuellt slag och grusar inte alls mina riktiga minnen av själva konserten. På söndagen släpper festivalen ett antal tusen biljetter extra, dels för att kompensera för de hemvändande svenskar (vilket det ofta är) som inte klarar av att vara borta en dag till från jobbet, dels för att nästan alltid är ett stort speciellt band som avslutar festivalen som många vill se utan att för den skull köpa hela festivalbiljetten. Just så var det även detta år, med den skillnaden att ingen åkte hem. Vem skulle göra det? En av anledningarna till att inte Floyd spelat på Roskilde är de rigida regler kring själva uppträdandet. En konsert måste vara si och så lång och man får inte släpa med sig sin egen akustiska eller okulära utrustning. Det har helt inte varit aktuellt för Pink Floyd. Men helt plötsligt insåg festivalledningen att det nog är en god idé med ett undantag i detta fall. Waters började med ett 65 minuters popuri från Pink Floyds (mestadels från The Wall och The Final Cut som jag inte heller länkar till av samma skäl som ovan nämnda) karriär. Detta avlutades med Waters litet släpiga akademiska brittiska ” Sit Down, have joint, drink a beer and we will be back in fifteen minutes.” Efter exakt femton minuter står han på scen igen och säger ”Hi, This is the dark side of the moon”.
Tags: Lithium, Orange, Pink Floyd, Roskilde
september 1st, 2008 at 10:25 e m
[...] jag i gårdagens inlägg skrev litet om polarpriset eller Polar Music Prize som det heter om man skall vara petnoga, fick [...]
december 15th, 2008 at 6:37 e m
hej hur er det , kul att treffa dig