För närvarande har vi litet problem med vår plattform. Vi har ofrivilligt länkat till olika oseriösa aktörer på nätet. Tills vi kommit till rätta med detta problem kommer vi nöja oss med att lägga upp litet klipp och litet musik. Och Ni som väntar på Jerry Williams-intervju; Håll ut den kommer!
Här är Anna Hamiltons nya video Walk Of Shame.
Håll Till Godo!
.
Det finns många bra artister och band. Det finns dessutom en hel del som är riktigt bra. Sen finns det ett ytterst fåtal som helt enkelt går utanför. En av dessa artister är David Bowie.
Jag har skrivit litet om denne androgyne man från Mars litet i periferin tidigare. Men aldrig helt ägnat ett inlägg åt honom. Men då Värnamoprofilen och författaren Thomas Lund påminde om att Bowie kommit litet i skymundan kom jag på bättre tankar.
David Bowie slog igenom 1969 med den fantistiska Space Oddity. 1972 kom den än mer legendariska The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars. Därefter radade han upp den ena storheten efter den andra. Det är bara att ta en snabb titt på hans diskografi så förstår man hur stor han är.
Vad är det då som gör David Bowie till en av de största? Ja, för det första är han en formidabel låtskrivare och textförfattare. Men han har därtill förmågan att göra ganska svår och konstig kultur lätt och folklig. Hans glammiga melodier kommer med ett paket av estetik, känslor och en samtidsförståelse som är helt unik. Bowies musik ger en känsla av att stå utanför allt annat. Bowie bjuder in men håller ändå distansen. Rymd och atmosfär blandas med intimitet och samhörighet. Bowie ger mig perspektiv samtidigt som han skänker den närhet och trygghet som krävs för att jag skall kunna känna något inför detta stora och universella hela.
Förutom detta har David Bowie hela tiden haft förmågan att förnya sig själv och sin musik med tiden utan att förlora sin identitet. Madonna ha samma förmåga ehuru hon på intet vis eljest bör jämföras med David Bowie. Bowie har hela tiden legat ett steg före. Det har aldrig gått att förutse hans nästa steg. Detta ger en pågående förväntan och spänning hos publik och hos kritiker som tillsammans med hans populärmusikaliska färdigheter och anpassningsförmåga gör honom till en av de absolut största artisterna genom tiderna.
Min kusin Carl-Petter är sju år yngre än jag. När jag pluggade på Högskolan i Växjö, läste han på ett av Växjös gymnasium. Han hade då ett death metal-band som hette Hypnosia.
Jag var inte på något sätt inne på den typen av musik, men eftersom det handlade om Calle gav jag musiken en chans. Att de var mycket begåvade hörde jag på en gång. Och jag gav dem möjligheten att spela på Sivans (studentpub som jag då var ordförande för). Det var vid en så kallad pumptömning. Det innebär sista kvällen för säsongen då hela öllagret skall säljas ut till, under kvällen, dalande priser.
Vid denna tiden var det indie som gällde och publiken hade förmodligen förväntat sig något i den stilen när Hypnosia steg på scenen. De var nästan blott pojkar i långa raka frisyrer. Efter hälsningsfrasen ”we are Hypnosia” slog den stenhårt mörka och tekniskt perfekta musiken emot publiken, som först bara stod gapande och tysta. Men efter en halv minut var succén ett faktum. Folk blev som tokiga och jag tror mig veta att Hypnosia varken tidigare eller senare upplevt denna publikkontakt. Och än idag får jag nostalgiska kommentarer om detta band och denna magiska kväll på Sivans i Växjö.
Nåväl. Tiderna förändras och band splittras. Kusinen Calle gick vidare i livet och ubildade sig och allt det där, men han höll hela tiden kontakten med musiken. Han spelade inte i något band men gitarren var en ständig följeslagare. Och förra året träffade han ett gäng musiker som behövde en ny basist. Lägligt nog hade Calle just tagit upp basen som förstainstrument. Och eftersom bandet fattade tycke fick han plats i bandet som heter The News och som ironiskt nog spelar en typ av Indiepop.
Bandet som har sin bas i Malmö och Köpenhamn kommer inom kort ut med sina första låtar. Jag vet knappast hur de låter ännu men Sundaymorning kommer att följa utvecklingen med intresse. Litet nepotism får jag allt unna mig.
Litet konstigt känns det att kunna se Globen hemifrån när DM spelar där och ändå inte gå dit. Jag hade förvisso bestämt mig i förväg för att inte se dem denna turnén men jag har varit väldigt sugen.
Anledningen till att jag inte vill se dem är att jag älskar dem. Eller det som de en gång var. Jag vet att saker förändrar sig och att detta än mer gäller när det är levande människor inblandade. Och visst är de senaste skivorna bra. Men det är något som saknas. Musikaliskt och tekniskt är Depeche Mode kanske bättre än någonsin. Men det är något fundamentalt som saknas.
Det som gör ett band bra, ligger inte i teknik. Och inte nödvändigtvis heller i musikalitet. Det måste till något annat i botten. Måns Zelmerlöw (ursäkta Bettan) äger det objektivt begåvade. Men det är något som saknas. Broder Daniel saknade från början både teknisk färdighet och klassisk musikalitet. Men de hade en annan sorts musikalitet. En musikalisk förmåga som handlar om sensitivitet och själslig närvaro. Och det räcker ibland. Men det räcker aldrig med endast musikalitet.
I de bästa fallen finns det både och. Ett färskt exempel på denna mångsidighet är Anna Hamilton (och jag tar, som Ni märker, alla chanser att marknadsföra henne). Och det finns många, väldigt många som både bottnar i sitt skapande och har förmågan att framföra sin musik på ett konstnärligt sätt.
Dessvärre finns det än fler exempel på det omvända. Hela den kommersiella musikvärlden är full av dessa begåvade men själslösa spelmän. Många gånger tror jag att det handlar om unga människor som allt för mycket lyssnar på producenters enfaldiga marknadsanpassade dravel. Men de som orkar stå det onda emot och vågar tro på sig själva blir oftast också de största. Det kanske tar längre tid men det är det alltid värt.
Depeche Mode är en idé. En känsla. En estetik. När de började 1980 ville de göra musik. Av praktiska skäl blev det med hjälp av syntar. De kunde inte spela men de kunde skriva poplåtar som berörde. De kommunicerade sitt innersta väsen med hjälp av två trummaskiner och en synt. Genom åren utvecklades deras musikalitet och någon gång i början på nittiotalet sammanstrålade dessa förmågor i några av pophistoriens bästa låtar.
Sen har det inte blivit bättre. De nyare melodierna är blott skuggade plagiat av DM:s egna äldre och bättre låtar. Tekniken har blivit allt viktigare i deras, säkert ärliga, strävan att hela tiden bli bättre. Men i takt med de allt grundare låtarna kan inte ens den bästa tekniken eller de bästa produktionerna kompensera bortfallet av det som de som de en gång hade.
Kanske är det jag som intellektualiserar en brist hos mig själv. Kanske söker jag bara legitimera min oförmåga att utvecklas i takt med musiken. Men jag tror inte det. Jag tror helt enkelt att Depeche Mode blivit sämre. Men de har fortfarande gjort vad de har gjort. De har fortfarande format stora delar av mitt sätt att se på musik. Depeche Mode är och förblir mitt hjärtas band. Och detta vill jag inte förstöra för en ynka konsert i Globen.
I kväll träffade jag en blivande stjärna. Jag konverserade nämligen Anna Hamilton på söders höjder i Stockholm. Denna intervju kommer att publiceras här på Sundaymorning senare i februari i samband med Annas skivsläpp.
Vill bara så här i förväg puffa för denna exceptionella debut-EP. Det kommer bli något extra eljest kan jag lova. Tills dess får vi hålla till godo med vad som finns på Fröken Hamiltons blogg och MySpace-sida.
Eftersom jag tröttnat tillräckligt på Depeche för att inte orka gå och se dem skickade jag ut två av de bästa depechekännarna jag vet; Fredrik Melin och Mats Paulin. Här är deras rapport från konserterna i Malmö och i Göteborg. Kickar Ni på spellistan kan Ni leka att Ni var där på riktigt. Det skall jag göra.
Sundaymorning tackar Fredrik och Mats!
Äntligen var vi på väg jag (Mats Paulin) och Fredrik Melin två gamla synthrävar från de Smålänska skogarna. Så som vi hade sett fram emot detta i månader. Fredrik hade sett Depeche Mode två gånger förra sommaren medans jag inte hade sett de sedan förra turnén. Vi kom fram till att vi båda hade varit och sett samma fem turnéer med World Violation Tour som den första. Depeche Mode-skivorna var så klart med. I bilen satt vi och diskuterade huruvida de nya låtarna skulle fungera bra live, vilka låtar skulle de spela, skulle det vara en bra scenshow och kanske framför allt skulle Depeche Mode fortfarande leverera en bra show. Alla dessa frågor och några till skulle vi få svar på senare.
Vi stannade och plockade upp två till längs med vägen. Nu var bilen fullsatt och vi började närma oss Malmö Arena. Väl inne på arenan så satte vi oss ner och väntade på förbandet. Förband till Depeche Mode var samma förband som för tjugotvå år sedan nämligen Nitzer Ebb. Efter förbandet så var det då äntligen dax för synthkungarna att göra entré.
De tre första låtarna var från den nya skivan med In chains som öppningsnummer. Dessa nummer fungerade väl ganska bra live men sedan kom hitlåtarna på rad; Walking in my shoes, It’s no good och A Question of lust. En stund senare kom konsertens första fullpoängare World in my eyes.
Sen så var det dax för Martin L Gore att sjunga två ballader Insight och Home. Dessa ballader som sedan följs utav Miles away var konsertens svagaste del. Under dessa låtar så satt vi och väntade på att det skulle dra igång rejält.
Nästa låt var Policy of truth och bandet började spela. Men på något sätt så kom Dave in fel och missade texten. Det hela slutade med att de fick ta om låten. Detta gjorde inte så värst mycket. Efter denna lilla fadäs så kom alla låtar som vi lärt oss känna igen och älska så mycket. Flera utav dessa var fullpoängare bland dessa; Enjoy the silence och Never let me down again.
Så tackade bandet för sig och gick av scenen. För att lite senare, efter det att publiken appålderat och stampat kraftigt i golvet, komma in igen i sedvanlig ordning. Extranummerna började med ännu en Martin-ballad, One caress. Sen efter en snygg version av Stripped så kom konsertens bästa nummer. En Behind the wheel som med fart, fulländad scenografi och skön allsång hammnade en bra bit ovanför poängskalan.
Som sista nummer så spelade Depeche Mode det självklara valet Personal Jesus. Om inte publiken hamnat i extas tidigare under kvällen så gör de det under denna låt. Till och med Livet Ord’s Ulf Ekman hade blivit avundsjuk på David Gahan’s förmåga att få med sig publiken skrikandes ”reach out and touch faith”.
Dagen efter så begav vi oss upp till Göteborg för att se Depeche Mode igen. Skulle Depeche Mode byta ut någon eller några låtar? Skulle de spela Fly on the windscreen som de gjort större delen av Tour of the universe turnen? De bytte ut One caress och ersatte den med Dressed in black. Men någon Fly on the windsceen fick vi tyvärr inte höra.
Förväntningarna på konserten var lite högre eftersom att publiken i Göteborg brukar vara den bästa synthpubliken under Sverigespelningarna. Som förväntat blev det bättre tryck och stämning under den andra konserten. Men David sjöng tyvärr lite sämre i Göteborg.
Så jag och Fredrik var lite delade när det gäller vilken konsert som vi tycker var bäst. Fredrik tyckte att Malmöspelningen var bättre eftersom att David sjunger bättre medan jag tyckte att Göteborgsspelningen var bättre pga. Publiken.
I det stora hela så lät Depeche Mode väldigt bra och David sjöng mycket bra, bättre än vanligt i vissa stunder. Tyvärr så fungerade en del av de nya låtarna inte så bra live och tempot under konserten var i bland lite lågt. Scenshowen var väldigt bra. Framförallt höjde det visuella konserterna rejält. Imponerande.
Depeche Mode får 4 flipperspel av fem möjliga. Hade de spelat några fler klassiker hade vi även bjudit på det sista spelet.
Spellistan Malmö/Göteborg och siffran är det individuella betyget för just den låten som siffran står bakom
PS. Jag vill bara tillägga att sommarturnéns låtlista var det mera fart i då Come Back, Strangelove och Master and Servant valdes istället för bl a Miles Away(The Truth Is) samt att Depeche Mode seriöst borde överväga att ersätta trummis Eigner (som verkar tro han lirar i ett pudel-rockband) med Nitzer Ebb’s som spelar estetiskt och musikaliskt avsevärt mycket bättre. Sommarens spelningar jag såg, i Köpenhamn och Arvika var det helt enkelt lite mer fart i.
Och en sak till, varför inte spela plattans bästa låt Perfect eller istället för Hole To Feed?! DS
/Fredrik – saknar Alan Wilder
PS. På Youtube fins det fina live klipp från konserten i Malmö sök på ”depeche mode live sweden 2010″. DS
/Mats
Kanske är Keith Richard den moderna väldens mest ryktbare man. Det finns ingen gräns för de rykten som cirkulerat kring den brittiska rockguden. Men nu går skam på torra land. Eller rättare, Keith själv.
Enligt den svenska skvallerblaskan Aftonbladet gör den Engelska skvallertidningen The Sun nämligen gällande att Keith varit nykter i hela fyra månader. Och detta dessutom frivilligt. Detta är naturligtvis lögn och förbannad dikt. Det måste det vara.
Ingenting som egentligen inte heter något understryker just detta genom att låta folk kalla dem just för Ingenting. Förra året utnämnde Sundaymorning dessa unga stockholmare till 2009 års prettoband. Deras platta Tomhet Idel Tomhet är bitvis genial och jag kunde knappt vänta tills jag skulle få se dem live. Dessvärre missade jag deras Stockholmsspelning på Dramaten i januari och jag förberedde mig på en lång tom väntan.
Döm då av förvåning när MusikYngve upplyste mig om att Ingenting skall spela i min hemstad Värnamo den 6 mars. Hur kul som helst och det är klart att vi åker ned till Värnamo ehuru jag inte vet om denna udda spelning gör dem mer eller mindre pretto.
Depeche Mode är åter i krokarna. De påbörjade sin turné redan förra året och spelade då bland annat i Arvika och i Köpenhamn. De fick svala recensioner och jag fick vatten på min kvarn. De senaste åren har Depeche förvisso utvecklat sin musik till något nytt och spännande. Men de skiljer inte längre ut sig ur mängden. De har förvandlat sig själva från kungar i synthvärlden till medelmåttor i popvärlden.
De senaste gångerna jag sett dem live har denna litet självgoda mentalitet även påverkat deras framträdanden. De känns inte längre spännande. Därför har jag bestämt att jag och DM skall göra ett uppehåll. Istället har jag skickat ut två av mina hantlangare för att rapportera från sverigespelningarna.
Igår spelade Depeche i Malmö och efter vad jag kan läsa mig till var det hyfsat bra. Ikväll fortsätter de till Göteborg och mina reportrar följer naturligtvis med och kommer imorgon att avge rapport här på Sundaymorning.