När min sexårige systerson Isaak konsumerar internet söker han klipp på You Tube och spelar onlinespel samtidigt som han uppdaterar sin spotifylista. Listan nedan är ett utdrag ur Isaaks mycket öppna och breda musiksmak.
Isaaks Spotifylista redigerad av morbror.
David Gilmour och Roger Waters har tydligen uppträtt tillsammans på en välgörenhetsgala. Nu ryktas det om att David skall följa med Roger på hans The Wall-turné som drar i gång till hösten. Sundaymorning håller tummarna…
.
På årets första allsång avslöjade Anders Lundin (den väl bevarade hemligheten) för en hänförd publik att Ola Salo är ett palindrom. The Arks nya platta In Full Regalia är för mig ett vackert farväl. Hursomhelst känns det som en värdig och inte minst helt logisk avslutning på en unik karriär. De är tillbaka där de började med rak och underbart glammig rock ´n´roll.
Ola Salo gör, som det verkar, upp med sitt förflutna som en arg ung man vars enda önskan var att vara annorlunda. Det som sägs här är det som Ola Svensson försökt säga sedan han som fjunig tonåring upptäckte sig själv i musiken. Rakt och utan förutfattade meningar om sin egen person. Befriande och mycket bra.
Deras näst senaste skiva är emellertid inte att jämföra med deras andra dito varför det vore felaktigt att hävda att The Arks karriär är ett palindrom. Men ett anagram tror jag nog att den kan liknas med.
När Kungen äktade sin tyska slinka för dryga trettio år sedan var det till tonerna av ABBA:s Dancing Queen på Operan i Stockholm. Till helgens bröllop har Benny Andersson gjort en ny låt som skall premiärspelas på fredagskvällens baluns. Vem som skall framföra låten är fortfarande en hemlighet. Det är emellertid inte uppenbart att den kommer att matcha Dancing Queen.
Samtidigt söker ett antal artister mjölka situationen med sina egna låtar som hyllar eller dissar det kungliga spektaklet. Det är allt ifrån Lars Winnerbäck och Henrik Orwander till Kerstin Dellert och Sten & Stanly och en hop andra mer eller mindre begåvade artister som försöker slå sig in i den rojalistiska folksjälen. I stort sätt allt är bedrövligt övertydligt. Åt det ena eller det andra hållet.
Det är samma symtom som när Sveriges olika landslag skall dra ut i fält. Alla vill göra den där vm-låten som om 20 år kommer väcka de yra sommarkänslorna till liv igen. Trots att GES gamla dänga är en dålig låt tar den mig ändå tillbaka till Statshotellet i Värnamo den där sommaren 1994. Men det beror inte på låten. Känslan vi hade under vm 94 var det närmaste vi svenskar kommer en gemensam nationell känsla. Bröllopet på lördag saknar den digniteten. Som väl är.
Kan inte bestämma om detta är den första bra moderatlåten eller om det bara är samma gamla pekoral som tidigare? Jag satsar på det senare. Tveksamheten ser jag som ett tydligt tecken på att jag börjar bli gammal.
I dagarna släpps en ny film om The Roling Stones. En av flera i raden. För två år sedan gjorde Martin Scorsese dokumentären, Shine a light om det legendariska bandet. Filmen gick emellertid helt och hållet media förbi. Förmodligen på grund av Scorseses tappade samtidsförmåga. Det är inte längre genom dåtidens människor vi finner nya sanningar i den formgivande rocken. Det är med de nya generationernas tolkning av den genuina rocken som vi lär oss något nytt.
I juni släpps den senaste i raden av Stones-dokumentärer. Stephen Kijaks (född 1969), Stones In Exile berättar om när Stones blev ett med den europeiska kultureliten på den franska rivieran i början av sjuttiotalet. Detta är tydligen en nykter och litet distanstagande dokumentär som söker visa upp den dubbelmoral som var brukligt under denna tid. Och då tänker jag inte på Stones eventuella ambivalenta moral utan på den brittiska skattemoralens fel och brister. På samma brutala sätt som skattemyndigheterna i Svergie skrämde iväg Ingmar Bergman, jagade engelska myndigheter iväg de fem rebellerna i Stones till ett soligare och mindre befallande samhälle på den franska solkusten.
Resultatet av denna exil blev en av rockhistoriens renaste och bästa rockplattor, Exile on Main St. Men om detta hade de brittiska skattemyndigheterna förmodligast inte en aning om när de skickade kvarskattesedeln till Mick Jagger.
Har sök med ljus och lykta efter denna förträffliga lilla låt men endast hittat den från reklamen. Men men, håll till godo ändå!
Apoliva – För svenska förhållanden from Apoliva_filmblogg on Vimeo.
Äntligen något bra på Svensktoppen. Simon Rain är en fantastisk och klassisk sing and songwriter som det går utmärkt att rösta på här!
.
I dagarna erhöll polardrottningen, tillika, artisten Björk det, inte så prestigefyllda, svenska Polarpriset. Förutom att juryn förlorat de beskyddande vingarna från den musikaliska akademien verkar de har fastnat i de hjulspår som de flesta institutioner utan egentlig kritisk massa har för vana att köra fast i.
Björk är förvisso en utmärkt pristagare om de inte vore för att det hon gjort redan har belönats. Då Karlheinz Stockhausen fick priset 2001 var det för hans nydanande ”klassiska” musik som inspirerat allt i från Kraftwerk till, just det, Björk. Detta fick mig, trots allt, då för nio år sedan att jubla och att tro på Polarprisets framtid.
En av idéerna bakom detta pris verkar vara att man tar en (av kultureliten accepterad) musikkonstnär, ger denne priset endast för att få lov att också ge priset till den som juryn verkligen vill ge priset. Det vill säga ett populärmusikalisk snille som är tillräckligt bred för att juryn skall kunna förstå koderna och som vanligtvis också har någon sorts koppling till den ”riktiga” pristagarens musikaliska genidrag. 2001 utgjorde denna sidekick ingen mindre än Robert Moog (Skaparen bakom en av de första serietillverkade syntarna). Antagligen för att många av Stockausens lärjungar förde hans lära vidare med hjälp av bland annat Robert Moogs synthar.
Men det är inte rätt. Polarprisjuryn saknar kompetent folk som kan skilja ut axarna från vetet och därtill är de enkelspåriga. Det är inte bara Stockhausen som är bra nämligen. Och det är inte Robert Moog som är hans bisittare och naturliga efterträdare. Det är det nämligen Björk som är. Och detta borde de förstått redan då det begav sig.
Ett internationellt konstpris som har ambition att motsvara nobelpriset i dignitet kan naturligtvis inte låta sig nöjas med detta. Polarpriset måste bestämma sig för vad de vill. Därefter måste de se till att göra en plan för hur detta skall uppnås. Men framförallt måste de skaffa folk som kan skilja på en isländsk björk och en amerikansk tall.
Då jag inte skrivit på ett tag tänkte jag bara klargöra att Ni inte helt så enkelt blir av med mig. Det är mer så att jag inte haft tid och i den mån jag har haft det har inte den rätta andan fallit på mig. Och det har den egentligen inte nu heller. Men med nytt snabbt internet och ensamma timmar med Spotify för första gången på en månad så löser det sig av sig självt.
Där jag bor nu har människorna en liten annan syn på musik än vad svenskarna har. Inte så att en nörd inte är en nörd här men klyftan mellan, de som lyssnar på musik och de som bara konsumerar är större där jag bor nu.
När de svenska massorna finner Kent och Håkan lättsmällt tycker norrmänen att Tomas Ledin och Gessle rockar. Nej inte ens Lundell lyssnar de på. Men detta gäller bara den stora massan. I övrigt är Norge precis lika mångbottnat och intressant som Sverige.
Sen är det en generationsfaktor också. Norrmännen har till skillnad från Sverige alltid varit tvungna att förhålla sig till andra länder. Till Danmark, till Sverige och till Tyskland. Och nu till pudelns kärna. Folk under 25 (läs ungdom) i Norge skiter i Sverige. De pysslar med sitt och tycker att bra musik är bra musik. Är den svensk? Good for them!
Detta nya Norge har allt det gamla som är bra med Norge men har därtill lyckats skakat av sig de gamla lillebrorsoket. Att vara i en musikstad i Norge när detta händer är som att vara i New York 1966, LA – 68 eller i Manchester 1980. Visserligen har Norge under nästan tio år producerat bra popmusik. Men när de som då bara var tonåriga popsnören är i dag på väg att skapa en ny epok i den europeiska rockhistorien.